En Katts Dagbok

för ganska många månader sedan läste jag ganska aktivt ett flertal av aftonbladets kolumnisters kolumner (eller inlägg eller vad man nu ska kalla det). den jag läste mest var ronnie sandals (medvetet felstavat), för ja. han skrev lite annorlunda och inte bara att alla andra var dumma i huvudet av den ena eller andra anledningen. dessutom är han lika gammal som mig och det är lite lättare att se ur ett sånt perspektiv. däremot så är han lite sådär fjortisdeprimerad till och från och skriver om hur jobbigt allt är.

vid ett tillfälle var det dock ett särskilt inlägg som jag faktiskt irriterade mig på ganska mycket. han hade varit barnvakt eller iaf av någon anledning sett in i en 13-årings (ungefär) rum och sett en affich med kurt cobain på väggen och börjat ifrågasätta om det verkligen inte har kommit någon mer stor tonårshjälte sedan dess. "men vad fan!" är det enda jag fick upp i mitt huvud. klart att det har kommit en massa fler tonårshjältar. hur många har t ex inte haft marilyn manson som hjälte? dessutom har vi alla våra individuella hjältar och eftersom det är en mycket större mängd fildelning -> fler typer av musik och mindre band får fler lyssnare som de aldrig hade fått så är det inte riktigt samma sak. alla har en eller flera hjältar, så är det bara. ibland är det någon man känner, men oftast är det en kändis som man beundrar av den ena eller andra anledningen. dessutom, hur bra är det att ha en person som kurt cobain som hjälte? i sånna fall kan man väll beundra vilken knarkare som helst som kan skriva musik och sjunga. visst, han skapade en ny musikgenre men det känns inte direkt som att det är viktigt. det finns ändå många som har skapat nya genrer inom musik, konst, litteratur mm, så han är inte unik för fem öre. alla genrer är unika och nya någon gång. det är bara ingen som har fortsatt med grunge.

sen så irriterar jag mig allt mer på hur nya sk författare gnäller i sina böcker och ska skriva om hur svårt allt är, fast det känns som många småsaker, samtidigt som det även finns unika fall. det är jobbigt att bli våldtagen, misshandlad eller vad det är för hemskt som kan hända en människa, men att läsa bok efter bok efter bok om sådanna ämnen blir bara mindre och mindre spännande. jag tycker synd om alla människor som blivit utsatta av vad det nu kan vara, men att en författare tjänar pengar på en sån berättelse, som troligtvis är delvis tagen av verkligheten blir irriterande i längden. okej, man köper en bok, får veta hur jobbigt och pissigt en person har haft det, men efter det då? man ändrar ju inte sig själv alls, man hjälper inte till mer eller något för att sådant inte ska hända, och det kommer det ändå att göra. jag fick själv kommentaren att jag borde läsa "pojken som kallades det" för att "det är bra att få veta sånt". varför? jag har fattat att han har haft det jobbigt, och det är bra att han har kommit vidare, men jag tjänar inte ett dugg på att läsa fyra böcker om det. han själv tjänar lite extra pengar, men då skickar jag han hellre samma summa. dessutom. publicerad eller inte så hjälpte nog det att skriva boken lika mycket och det är bra för han.

dessutom är det allt fler som klagar på hur svårt de har det. fjortisar har alltid funnits, men det har kommit fram allt fler alternativa fjortisar som inte gör annat än gnäller och tror att ingen annan har samma problem som de själva och ska skriva poesi om det (som för det mesta är mer än värdelöst). fokusera på något bra istället och ta tag i dig själv istället! alla har det jobbigt och får klaga, men att hålla på sådär blir jag bara trött på! att det dessutom har spridit sig upp till populärlitteraturen håller ibland på att göra mig tokig.

det är säkert inte lätt att vara bridget jones heller, men här är det iaf någon som försöker se det komiska i situationen.