En Katts Dagbok

I Umeå igen. Nu har jag semester och ska stanna här i två veckor. För tillfället sitter jag på balkongen med en kopp kaffe i handen - jag har lite kakao i för att lyxa till det - och gör mest ingenting.

Medan jag är i Umeå har jag tänkt läsa, skriva, brodera, pärla och en hel del annat, men sedan jag kom har jag varken öppnat boken eller startat datorn. Pärlorna ligger på köksbordet, broderiet är påbörjat. Jag gör inte mycket. Det dåliga samvetet smyger runt hörnet men kommer aldrig fram till mig.

Jag sitter kvar på balkongen ett tag till, dricker upp kaffet och går in för att ta påtår.

Äntligen har bokrean börjat. Som vanligt förberedde jag mig i närmare två veckor med att skriva en lista, jämföra priser, stryka och lägga till ytterliggare några böcker jag funderat på att köpa. De allra flesta köptes som vanligt online, tolv stycken, och i butik har jag endast köpt två. Att det bara är två beror främst på att jag är i Umeå och inte vill släpa med mig ett allt för tungt lass hem. Samt att jag har ett presentkort att använda kvar i Uppsala.

Trots antalet böcker måste jag säga att jag är lite besviken. För mig var utbudet lite sisådär, men man kan trots allt inte ha ett bra år varje år. Bäst hittils har varit Bokia. De hade fullt med böcker och på startdagen spelades livemusik och de bjöd på macka, te och kaffe vilket gjorde stämningen mycket trevligare än att bara vara inne i en fullproppad butik.

Sämst däremot var, utan tvekan, Åhléns. Efter att, till och med, varit på ICA Maxis bokrea är jag säker på att deras utbud var sämst. Böcker låg i travar på lastpallar, antalet romaner var ungefär hälften av antalet deckare. Dessa kategorier delade på två lastpallar. De böcker jag tittade efter var dessutom alltid billigare i någon av de andra butikerna.

I det stora hela måste jag ändå säga att jag är tillräckligt nöjd. Min plan var att köpa färre böcket än de två senaste åren och det ser ut som att det har blivit genomförbart. Även om sjutton (om jag räknar in de jag tänkt köpa) är många så är det klart bättre än tjugofem. Men för att vara ärlig har det bara varit tre böcker som jag känt att jag måste ha, och de var bland de första jag köpte. Nu ska jag bara läsa ut boken jag läser för tillfället, vilket jag haft lite problem med eftersom jag inte ens öppnat den sedan jag kom till Umeå. Imorgon åker jag tillbaka till södern, som verkar vara i princip snölös, så då ska det bli läsande!

Jag är tillbaka i Umeå. Det är bara en minusgrad ute men det snöar för fullt. Det har det gjort nästan hela dagen. För tillfället är jag ledig, utan betalning och till för bara en halvtimma sedan osäkert när jag ska jobba igen. Jag är alltså arbetslös.

Nyheten som jag nämnde är att min gamla chef ringde och erbjöd mig ett nytt vikariat, för samma arbete jag hade när jag först började för snart två år sedan med start om två veckor. Jag tackade såklart ja. Ännu har jag inte hunnit smälta det, egentligen lika lite som jag verkligen smält att jag faktiskt slutat jobba där.

Men nu befinner jag mig som sagt i Umeå. Snön yrar utanför fönstret, jag fryser lite men njuter av att ha katterna som stryker mig runt benen. Bredvid mig står en kopp kaffe, kokat som alltid hemma hos pappa. Behagligt nog utan sump kvar i botten. Det ligger någonting mysigt i känsla att sitta i hans kök, vintern (inte norrländskall dock) utanför och värmen inomhus. Jag blir behagligt avslappnad. Det är skönt att vara hemma, om så bara för ett litet tag. Jag undrar ibland om jag ska flytta hit igen, väger för- mot nackdelarna. Ibland väger det förvånansvärt jämnt men Joakim och Uppsala vinner alltid. Men ibland är det knappt. En dag kanske Joakim är den som får väga och fundera på att flytta norrut, kanske inte till Umeå men kanske till Sundsvall. Vi får se helt enkelt. Just nu vill jag mest njuta av att vara här, dricka ett par koppar kokkaffe till och se ut på den meterdjupa snön och bara vara.

Förra veckan berättade jag att jag tänkte börja med en så kallad kontorstid hemma. Det är för att jag varje dag ska ägna en viss utsatt tid till att skriva, antingen på något av mina projekt eller olika skrivövningar. Så hur har det gått?

Förra tisdagen var den första dagen med kontorstid och fram till idag har jag skrivit alla dagar, mer eller mindre, även lördag. I söndags var vi som vanligt hos Joakims mamma och därför blev det inget skrivande. Det har varit väldigt blandade resultat. Ett par dagar har jag kommit igång och skrivit massor, andra dagar har jag bara läst i en av mina handböcker eller bara skrivit några få meningar. Men det som är allra viktigast är att jag faktiskt har kommit någonstans. Även om jag inte alltid skrivit mycket så har jag kommit mycket längre än om jag inte börjat använda kontorstiden alls, för då hade jag inte heller skrivit något. Så, har du ett liknande projekt, det kan även vara andra saker som att läsa, sticka, brodera eller pyssla på något annat sätt (eller vad som helst för den delen) så fungerar det superbra att bestämma att varje kväll x gånger i veckan ska jag sitta x timmar med detta. Stort tips alltså!

Snart kommer jag att utöka min kontorstid till att gälla även andra saker. Efter skrivandet ska jag fixa med de första julklapparna, och med den lilla utökade effektivitet jag haft lär jag åtminstone vara klar till julafton.

I en veckas tid har jag varit arkivarie - på riktigt. Jag får betalt för det! Underbart och lite hurra och hurra över det hela.

Jag kommer nu vara ännu mer inaktiv med bloggandet, som om det inte var illa nog, eller hur? Tiden vid datorn har skurits ner och är nu sammanlagt (max) 30 minuter/arbetsdag istället för 6-7 timmar/arbetsdag. Dock ska jag ha så kallad kontorstid ägnat åt mitt skrivande varje kväll. Jag meddelar hur det går i nästa inlägg.

Jag har förresten nu läst ut En liten smula underbar av Dawn French och ger den betyget tre katter av fem. Den är helt okej, ganska rolig men hade behövt ett rikare händelseförlopp.

Läsandet har gått vidare till The other queen av Phillippa Gregory. Den handlar om Maria Stuart under den tid hon sitter fångad i England fram till hon blir avrättad. Maria Stuart är bara en av berättarna, parallellt med George Talbot och dennes fru Bess - Maria Stuarts "fångvakter". Än så länge är den bra - har läst strax under hundra sidor bara - och det är intressant att läsa en av hennes romaner på engelska. Språket är väldigt personligt. Främst när det gäller kvinnorna är det mycket, eller nästan bara, deras tankar man läser istället för dialog. Men det är hur det ser ut än så länge.

Ytterliggare en Morden i Midsomerbok är utläst och jag kan återigen säga att det är böcker jag rekommenderar. Lättlästa, roliga och spännande, trots att man kan ha en aning om hur det kan gå. Caroline Graham har definitivt givit mysdeckaren ett ansikte.

En ny bok har blivit påbörjad. Dawn French (känd från bl.a. French and Saunders och Ett herrans liv) kom nyligen ut med sin debutroman, En liten smula underbar. Den handlar om familjen Battle, berättad ur mamma Mos, dottern Doras (17 år) och sonen Peters (eller Oscar, eftersom han ser sig vara Oscar Wildes reinkarnation) (16 år) perspektiv. Pappa Battle är mest bara pappa.

Mamma Mo är barnpsykolog, en lyckad sådan, men tycks ändå inte klara av de egna tonåringarna - särskilt Dora som tycker att Mo är en dålig mamma och gör fel i allt. Dora och Oscar är varandras motsatser. Dora är urbilden för den besvärliga tonårstjejen med dåligt självförtroende som mest av allt vill vara populär och låtsas inte bry sig om hur dåligt det går i skolan. Oscar är smart, lite av en outsider och vars enda problem i skolan är att han ofta vill ändra sin skoluniform.

Romanen är skriven i jag-form och påminner om dagböcker. Än så länge har jag bara kommit en dryg tredjedel in i boken och det jag läst än så länge gillar jag. Språket är väldigt pratigt, mycket vardagsspråk, vilket jag tycker fungerar bra. Tyvärr gör det att jag inte orkar läsa den allt för länge, men jag tappar ändå inte intresse för vad som kommer att hända. Det är roligt att läsa En liten smula underbar och det är en roman jag rekommenderar om man vill ha något lätt och få skratta när man läser.

Betyg? Än så länge får den 3 av 5 poäng.

Jag har (nästan) alltid varit intresserad av historia. Så är det bara och det bara blev så. Men ibland är det intressant att se på samtiden ur ett historiskt perspektiv.

Igår lyssnade jag på ett avsnitt ur radioprogrammet Tendens med temat mat och identitet, där skådespelerskan Lotti Törnros blev intervjuad. Lotti är tjock, liksom jag själv, och hon skäms inte över det. Hon vill inte heller bli kallad mullig, lite rund eller något annat mindre negativt ord. Det blev ett långt samtal av, vad Lotti kallar, det ätstörda samhället.

Senare på kvällen såg jag det sista avsnittet av Sveriges historia. Det slog mig att samhället, som hela tiden är i utveckling, ändå alltid på något sätt förblir detsamma. Många barn nu för tiden känner inte till Estoniakatastrofen, men av någon anledning är Titanic allmänt känd, att Olof Palme blev skjuten var banbrytande, något liknande hade aldrig hänt i vårt land - men då glömmer man mordet på Gustav III.

Så hur kommer man om hundra år se på denna tid? Kommer man att lägga märke till vilken hysteri det faktiskt är med hur man ser ut, vad man äter och hur personers allmänna livsstil är? Människan har många krav och mycket att hinna, något som de ställer på sig själva och som övriga samhället ställer på dem. Och detta tillsammans med det globala perspektivet med terrorhot, flykting-/invandrarinströmningen och rasisträdslan som kommit med det. Jag har länge haft en bild av att folk nu för tiden anser att folk förr i tiden var okunniga och hade ett lustigt förhållningssätt till vad som, bland annat, vad tabubelagt. Vad hade de för oskrivna regler och vilka har vi nu?

Om du någon gång sitter på lunch- eller fikarast tillsammans med vänner, kollegor, klasskompisar eller liknande - lyssna på vad som sägs och försök att vara neutral. Här är några utvalda meningar på vad folk faktiskt har hört.

"Jättegod tårta! Men nu får man ju strunta i att äta den där bullen på torsdag."
"Ja, han var invandrare. Eller förlåt, får man säga så?"
"Ska du verkligen äta det där?"
"Jag tänkte jobba in lunchen så att jag hinner till mitt träningspass efter jobbet."
"Det måste ha varit lågutbildade, arbetslösa och pensionärer som röstade på Sverigedemokraterna."

För mig är det alltså matvanor och träning samt synen på invandring och invandringspolitik som är två av de mest känsliga ämnena idag. Man må tycka vad man vill om vad som sägs, hur man själv lever, men ibland kan man undra om det inte tar sig lite för absurda uttryck ibland.

Morgonen började bra. Luften var lite kylig, kanske var det 10 grader ute och sådär härligt höstig. Det tycker jag om. Dagen har även lovat fint väder. Solen sken på morgonen och efter att det har varit mörka moln över huset tror jag snart att den kommer fram igen. Då blir det varmt, fortfarande sommarvarmt. Men snart är det som hösten ska vara. Nu väntar jag på att få gå hem. Mindre än tre timmar kvar. Det känns skönt.

Igår pysslade jag ihop ett nytt halsband, i förrgår blev det ett örhänge. Idag blir det nog inget smycke, men kanske på söndag. Jag har nämligen hittat inspiration! Idag ska jag skriva en stund, för jag är själv hemma i en timma. Sedan ska vi handla, när jag slutat vara själv och slutat skriva. Jag vill inte riktigt, men det behövs. Just nu skulle jag hellre gå till Ica och handla bara lite, och ta promenaden till Willys imorgon. Men det vill inte Joakim. Ica är onda, tycker han. Om ondska är detsamma som höga priser och sura kassörskor så är Ica superonda. Men det är nära och det är skönt. Men dyrt som sagt.

Jag borde arbeta nu, åtminstone lite, litegrann. Eller så kan jag skriva en stund. Det går också bra.

The Rossetti letter är nu färdigläst och jag kan konstatera att den andra halvan av boken var bättre än den första, men inte mycket. Rekommenderar jag den? Nja. Den är inte fantastisk, så vill man ha något att slöläsa funkar den men tyvärr inte så mycket mer.

En ny bok är påbörjad och redan halvt genomläst. Den som stått på tur är The square root of murder av Ada Madison. När jag hittade den på The English bookshop var den klassad som en mysdeckare, och det tycker jag passar någorlunda. Dock har det inte hänt allt för mycket - mordet har begåtts och huvudpersonen, en matteprofessor och lärare på ett college i USA utreder det hela vid sidan av polisen. Men mycket har inte hänt som sagt. Tyvärr innehåller även den här boken lite för många delar som jag inte förstår varför de finns med. Språket är inte heller det bästa - igen lite för pratigt, ungefär som när en vän ska berätta något och får in lite sidospår. Sådant känns helt okej i ett samtal men att läsa det är inte allt för roligt. Sluta läsa boken har jag inte tänkt göra, för den är kort och ganska lätt och såklart vill jag veta vem mördaren är. Och något måste hända snart tycker jag.

Mitt eget skrivande är lite stillastående. På text 1 sitter jag igen med att arbeta igenom kapiteldetaljer och till det skulle jag vilja titta på den översiktliga handlingen som jag skrivit på datorn. Att göra det glömmer jag såklart, så särskilt långt kommer jag inte.
Text 2 håller på att få en grov översikt men den påminner för mycket om Stolthet och fördom/Bridget Jones dagbok för att jag ska vara helt nöjd.

Och annars?
Mitt vikariat är snart slut och ännu finns det inga planer för hur saker blir efteråt. Några sovmorgnar, promenader och skrivande är inplanerat men inte mer. Och ett besök hos arbetsförmedlingen ska såklart bli av. För stunden ser jag det hela som en extra lång semester, för något blir det nog till slut.

Nu har jag gjort det. Jag har sett Gackt live! Ungefär fem meter ifrån honom var jag och det känns, och kändes under spelningen, väldigt overkligt. Men jag har sett honom!

Jag har skaffat mig en vana för att se till att jag läser och skriver så mycket som möjligt. Varje morgon på tåget till jobbet läser jag, och det gör jag i regel lite över 30 minuter (man väntar ju på perrongen också), och på eftermiddagen när jag ska hem ägnar jag tågresan åt att skriva. Ibland kommer man långt, ibland händer ingenting, men man ägnar det tid åtminstone.

För några månader sedan lärde jag känna en tjej på ett annat kontor som åker samma tåg som mig, ibland bara en av vägarna, ibland båda. Det är trevligt. Nackdelen är såklart att jag läser och skriver mindre och i perioder av aktivt sällskap varken läser eller skriver jag mycket. Det är synd att detta, mina absolut största favoritsysslor, kräver ensamhet eller åtminstone tystnad och lugn och ro. Med en pratkvarn hemma brukar tågresor på egen hand vara utmärkta för att ägna sig åt detta. Typiskt. Jag måste hitta fler bra tillfällen till att läsa och skriva alltså.

Jag vet, jag vet. Bloggen har än en gång lämnats åt sitt öde under en lång tid och flugit vind för våg. Det är tur att den inte kan skriva egna inlägg, för då skulle det vara oändliga klagosånger om ensamhet.

Men det struntar jag i just nu.

Semestern är sedan strax över en vecka över och saker börjar bli som vanligt igen. Dock har jag börjat räkna ner tills jag slutar på det här jobbet (bara 6 veckor kvar), vilket jag har blandade känslor för.

Läsandet och skrivandet har även de återgått till de vanliga rutinerna. För tillfället läser jag ytterliggare en bok av Christi Phillips som heter The Rossetti letter. Den känns väldigt typiskt amerikansk på något sätt - lite för mycket klichéer bland annat (som att den enda tonåringen såklart är lite tonårsproblematisk, extrem och jobbig på samma gång, och att det är lite för mycket "pinsamheter" för huvudpersonen). Efter ungefär halva boken vet jag fortfarande inte om jag kan rekommendera den eller ej.

Nystarten på berättelsen om Marianne har kommit igång även om det varit vissa bekymmer. Jag insåg problemet med att rida över en bro när man inte vet hur lång bron är.
I den gamla versionen av berättelsen flöt en å, några meter bred, genom staden och där satt det om morgonkvisten några som fiskade. När jag nu skulle skriva den delen igen upptäckte jag ett problem. Jag har hela tiden vetat att en å/flod/älv flutit genom staden, som det för mig ska vara i en handelsstad. Problem: fartyg kommer inte särskilt långt på en å.
Så började ritandet. Först kom idén om att själva hamnen låg mycket närmare kusten, men där var problemet att det var för långt ifrån staden. Dum idé.
Idé 2: Muren (ja, jag har även en mur) är bara halvcirkelformad och det är en bred flod som skär av vid den södra sidan. Båtar kan alltså ta sig upp. Halvbra idé. Jag vet inte hur folk tänkte förr, men varför ha en mur om den inte täcker hela staden.
Idé 3: Muren är hel (inte motsats till trasig) och hamnen ligger utanför muren. Bred flod, många båtar osv. Fiskare finns säkert också. Idé 3 känns bäst än så länge, men jag har inte bestämt mig.

Marianne och hennes följeslagare har för övrigt korsat bron, men vägen över är ännu höljd i dimmor. Den beskrivningen får jag ta senare.

Spännande, eller hur?

Mitt vikariat på Upplands Väsby kommun närmar sig sitt slut. Jag har nu, nästan på dagen, varit här i ett år och det är alltså bara tre och en halv månad kvar. Det är ingenting jag är ledsen för, långt ifrån. Faktiskt är jag rätt glad, såvida jag har ett jobb/får ett jobb relativt snart efter (eller varför inte före) det här jobbet slutat.

Faktiskt har jag varit på en arbetsintervju, utanför Söderhamn. Det verkade trevligt och om det inte vore för den långa pendlingen och att det är SJ jag får pendla med, hade jag gärna tagit jobbet. Nu är fallet inte så. Jag hoppas snarare på att de ringer snart för att säga att de valt en av de andra sökanden så slipper jag bestämma själv hur jag vill göra - trots att jag vet att jag hellre är arbetslös i någon månad. Det är lite hemskt att säga, många tycker att det är bortskämt men det struntar jag i. Det är tröttsamt att höra att man helt enkelt ska vara glad att man har ett jobb och därav inte får klaga när något jäklas eller inte är särskilt kul med jobbet.

För tillfället tänker jag fokusera mer på skrivandet, något jag mer pratar om än faktiskt gör. Jag har åtminstone kommit igång med en text och planerar lite lätt på en andra som jag hoppas kan få ta över mitt skrivande då min första text är klar. Men för att vara ärlig är jag mycket tveksam till att den skulle vara klar innan det här året är slut, eller nästa för den delen.

Dagens händelse: Tacomiddag och mykväll. Det behövs just nu.
Dagens roliga: Att få åka hem, bara det tyvärr.
Dagens tråkiga: Jag har blivit förkyld, igen.
Dagens bok: Sigrid Combüchen - Spill. Förra årets Augustprisvinnare. Helt okej men tyvärr ingen man slukar eller inte kan sluta läsa.
Dagens serie: Morden i Midsomer. Har nu en och inväntar en andra box. Dessutom fick jag en bok i månadspresent av Joakim. Ska skynda mig att läsa ut Spill för att börja med den!