Torsdag
Titeln känns föga intressant, men dagen har förhoppningsvis varit mer spännande än bara en torsdag.
Eller kanske inte. Pappa väckte mig strax efter tio då han ringde på dörren. Uppenbarligen skulle vi åka och storhandla och så blev det. Det kändes tydligt att jag inte fått i mig tillräckligt. Innan vi åkte hade jag bara druckigt ett glas vatten - vanligtvis dricker jag en del te åtminstone innan jag åker någonstans, så gissa om jag var trött efteråt. Te är nog rena mirakelmedicinen.. i vissa hänseenden.
Resten av dagen har egentligen inte varit särskilt intressant, och det var väl egentligen inte storhandlingen heller. Så, okej, det har varit en helt vanlig torsdag, men med lite storhandling och julpyntande.
Så, några funderingar?
Lite har jag tänkt på det hela med att hitta någon och att det ibland känns lite som en hets med att göra det. Självklart känns det en hel del som singel. När jag varit i ett bra förhållande har det snarare varit tvärtom, för då har jag ju varit där. När jag såg sista avsnittet av Vicar of Dibley kom den tanken lite starkare. Huvudpersonen där (ca 45 år gammal) skulle gifta sig med sin drömkille och var så glad över att ha hittat honom, för annars skulle hon vara ensam. Snacka om att få panik, och det lite i onödan. Än är jag bara 23 år gammal och jag behöver inte hitta någon. Ett tag till kan jag njuta av singellivet och att ha friheten att träffa vem jag vill, när jag vill. Men nej. Är det bara jag som tycker det är lite jobbigt att ha varit i några förhållanden och att de inte varat särskilt länge, att det inte verkar finnas någon som passar? Och om det gör det, då är han inte intresserad.
Samtidigt kan man inte hjälpa att se ens familj och vänner som har ett flera år långt förhållande, är förlovade eller kanske har barn. Jag var sambo ett tag, men tja. Jag är singel igen. Det vore trevligt att kunna få vara med någon, ha det stabilt osv osv. Ja, allt det där som folk vill ha i ett förhållande. Samtidigt så är förhållanden inte som i filmer eller böcker, hur gärna man än vill ha det så. Jag skulle kunna lägga ut en lång lista över vad jag söker hos en perfekt kille, men killar har sällan fler egenskaper än de som gör att han är godkänd + några till. Det är väl de extra egenskaperna som gör honom extra bra.
Men var hittar man killar? Jobb, skola? Uteställen är definitivt uteslutet. Där hittar man som bäst ett ragg för stunden, och har man druckigt gör man trots allt inte sina smartaste val.
Nåja, hela det där känns egentligen ganska deprimerande att tänka på, men samtidigt kan man inte stänga in sig i en värld där man vill ha livet som i en film eller en roman. Ibland kanske verkligheten är mer spännande, bara man försöker se den ordentligt.
Men för att bli lite deprimerande igen så känns det lite svårt att se den från Umeå.
Eller kanske inte. Pappa väckte mig strax efter tio då han ringde på dörren. Uppenbarligen skulle vi åka och storhandla och så blev det. Det kändes tydligt att jag inte fått i mig tillräckligt. Innan vi åkte hade jag bara druckigt ett glas vatten - vanligtvis dricker jag en del te åtminstone innan jag åker någonstans, så gissa om jag var trött efteråt. Te är nog rena mirakelmedicinen.. i vissa hänseenden.
Resten av dagen har egentligen inte varit särskilt intressant, och det var väl egentligen inte storhandlingen heller. Så, okej, det har varit en helt vanlig torsdag, men med lite storhandling och julpyntande.
Så, några funderingar?
Lite har jag tänkt på det hela med att hitta någon och att det ibland känns lite som en hets med att göra det. Självklart känns det en hel del som singel. När jag varit i ett bra förhållande har det snarare varit tvärtom, för då har jag ju varit där. När jag såg sista avsnittet av Vicar of Dibley kom den tanken lite starkare. Huvudpersonen där (ca 45 år gammal) skulle gifta sig med sin drömkille och var så glad över att ha hittat honom, för annars skulle hon vara ensam. Snacka om att få panik, och det lite i onödan. Än är jag bara 23 år gammal och jag behöver inte hitta någon. Ett tag till kan jag njuta av singellivet och att ha friheten att träffa vem jag vill, när jag vill. Men nej. Är det bara jag som tycker det är lite jobbigt att ha varit i några förhållanden och att de inte varat särskilt länge, att det inte verkar finnas någon som passar? Och om det gör det, då är han inte intresserad.
Samtidigt kan man inte hjälpa att se ens familj och vänner som har ett flera år långt förhållande, är förlovade eller kanske har barn. Jag var sambo ett tag, men tja. Jag är singel igen. Det vore trevligt att kunna få vara med någon, ha det stabilt osv osv. Ja, allt det där som folk vill ha i ett förhållande. Samtidigt så är förhållanden inte som i filmer eller böcker, hur gärna man än vill ha det så. Jag skulle kunna lägga ut en lång lista över vad jag söker hos en perfekt kille, men killar har sällan fler egenskaper än de som gör att han är godkänd + några till. Det är väl de extra egenskaperna som gör honom extra bra.
Men var hittar man killar? Jobb, skola? Uteställen är definitivt uteslutet. Där hittar man som bäst ett ragg för stunden, och har man druckigt gör man trots allt inte sina smartaste val.
Nåja, hela det där känns egentligen ganska deprimerande att tänka på, men samtidigt kan man inte stänga in sig i en värld där man vill ha livet som i en film eller en roman. Ibland kanske verkligheten är mer spännande, bara man försöker se den ordentligt.
Men för att bli lite deprimerande igen så känns det lite svårt att se den från Umeå.
Kommentarer
Trackback