En Katt på gymmet
Nu har det hänt. För första gången i mitt (än!) 23 åriga liv har jag varit på ett gym! Okej, jag har tänkt att börja träna någon gång, även om jag inte vet när jag kan ta mig samvetet till det. Min plånbok stirrar så surt på mig ibland redan att jag egentligen inte vill dra på mig en till utgift.
Det hela började egentligen med att jag fick stå utanför simhallen och vänta på mamma. Det är där hon brukar träna, och eftersom gymmet i sig, maskinerna och människorna egentligen skrämmer mig så ville jag ha sällskap. Jag väntade... och väntade... och väntade. Efter femtielva samtal, samtliga gånger var det upptaget, ett sms och ett telefonsamtal till pappa för att be han ringa och se om han fick tag på mamma (det fick han inte), så fick jag, efter tjugofem minuters väntande ett sms där mamma skrev "kommer strax". Fem minuter till stod jag ute och då kom äntligen mamma cyklande. Det hade visst varit lite strul med några papper och ett telefonsamtal med en kvinna som inte slutade prata. Ändå ville jag skälla och vara ordentligt sur på mamma ett tag. Lite lustigt, ibland vet jag inte vem som är mamman av oss två. :)
Efter ett snabbt ombyte gick vi in till gymmet. Mamma skulle värma upp på en av träningscyklarna och jag tog plats vid en crosstrainer. Det var läskigt. Maskinen bad mig välja vad för program jag ville köra, hur länge jag ville hålla på, min ålder och vikt. Efter lite letandehittade jag det perfekta valet - fettförbränning. Åldern kunde jag, men vikten var det lite svårare med eftersom jag inte vägt mig på mycket länge. Jag tog en siffra som var relativt nära den som jag såg senast på vågen, men vilken det är säger jag inte. Sedan var det bara att köra igång (även om jag redan trampat medan jag höll på). När jag hade hållit på i tre minuter gjorde det ont i benen, men det försvann konstigt nog någon minut senare - trots att jag fortsatte träna. Till sist hade det gått tio minuter och nöjt kunde jag konstatera att jag bränt 115 kalorier. VICTORY \o/ tänkte jag! Dock hade mina ben börjat förvandlas till gummi medan jag tränade och det var nära att jag ramlade när jag skulle försöka gå.
Uppvärmningen tyckte jag ändå gick rätt bra. Sedan visade mamma mig några maskiner, vilka man skulle ha för att träna magmusklerna osv. En maskin hade mamma aldrig testat, men jag var ändå snart uppe på den. Jag fick sitta på en stol med en dyna (eller vad det nu kan kallas) strax ovanför bröstet. Den bar på X antal vikter som man ställde in. Man skulle pressa sig fram så att man böjde på överkroppen. Med ett "Gnn!" pressade jag mig fram, men ingenting rörde på sig, utan jag satt som innan. Som tur var så var det bara några få inne i rummet, så ingen utom jag och mamma märkte vad som hände. Vi hade i alla fall väldigt kul åt det. Det gick bättre när jag tog några kilon mindre på maskinen!
Efter några till övningar smet jag iväg till bassängen och simmade tio längder. Det var efterlängtat! Och jag märkte att jag verkligen behöver träna upp mig. Skönt var det i vilket fall.
Till slut blev det bastande och en lång promenad hem. Fortfarande känner jag mig otroligt duktig, men de där 115 kalorierna tror jag att jag har lagt på mig igen.
Det hela började egentligen med att jag fick stå utanför simhallen och vänta på mamma. Det är där hon brukar träna, och eftersom gymmet i sig, maskinerna och människorna egentligen skrämmer mig så ville jag ha sällskap. Jag väntade... och väntade... och väntade. Efter femtielva samtal, samtliga gånger var det upptaget, ett sms och ett telefonsamtal till pappa för att be han ringa och se om han fick tag på mamma (det fick han inte), så fick jag, efter tjugofem minuters väntande ett sms där mamma skrev "kommer strax". Fem minuter till stod jag ute och då kom äntligen mamma cyklande. Det hade visst varit lite strul med några papper och ett telefonsamtal med en kvinna som inte slutade prata. Ändå ville jag skälla och vara ordentligt sur på mamma ett tag. Lite lustigt, ibland vet jag inte vem som är mamman av oss två. :)
Efter ett snabbt ombyte gick vi in till gymmet. Mamma skulle värma upp på en av träningscyklarna och jag tog plats vid en crosstrainer. Det var läskigt. Maskinen bad mig välja vad för program jag ville köra, hur länge jag ville hålla på, min ålder och vikt. Efter lite letandehittade jag det perfekta valet - fettförbränning. Åldern kunde jag, men vikten var det lite svårare med eftersom jag inte vägt mig på mycket länge. Jag tog en siffra som var relativt nära den som jag såg senast på vågen, men vilken det är säger jag inte. Sedan var det bara att köra igång (även om jag redan trampat medan jag höll på). När jag hade hållit på i tre minuter gjorde det ont i benen, men det försvann konstigt nog någon minut senare - trots att jag fortsatte träna. Till sist hade det gått tio minuter och nöjt kunde jag konstatera att jag bränt 115 kalorier. VICTORY \o/ tänkte jag! Dock hade mina ben börjat förvandlas till gummi medan jag tränade och det var nära att jag ramlade när jag skulle försöka gå.
Uppvärmningen tyckte jag ändå gick rätt bra. Sedan visade mamma mig några maskiner, vilka man skulle ha för att träna magmusklerna osv. En maskin hade mamma aldrig testat, men jag var ändå snart uppe på den. Jag fick sitta på en stol med en dyna (eller vad det nu kan kallas) strax ovanför bröstet. Den bar på X antal vikter som man ställde in. Man skulle pressa sig fram så att man böjde på överkroppen. Med ett "Gnn!" pressade jag mig fram, men ingenting rörde på sig, utan jag satt som innan. Som tur var så var det bara några få inne i rummet, så ingen utom jag och mamma märkte vad som hände. Vi hade i alla fall väldigt kul åt det. Det gick bättre när jag tog några kilon mindre på maskinen!
Efter några till övningar smet jag iväg till bassängen och simmade tio längder. Det var efterlängtat! Och jag märkte att jag verkligen behöver träna upp mig. Skönt var det i vilket fall.
Till slut blev det bastande och en lång promenad hem. Fortfarande känner jag mig otroligt duktig, men de där 115 kalorierna tror jag att jag har lagt på mig igen.
Kommentarer
Trackback