En olycka kommer sällan ensam
Igår kväll träffade jag Elin på stan för att fika och prata en massa. Mycket trevligt var det och första gången på länge som jag drack varm choklad.
Efter några timmar blev det dags att fara hem. Jag hade tagit tillbaka cykeln av mamma för att ta mig till stan snabbare och för att jag ska fara och träna idag (fick en tidig alla hjärtans dagpresent från mamma - två veckor gratis träning!)
När jag cyklat i kanske fem minuter smällde det till i kedjan. Det var inget ovanligt, så jag cyklade bara på. Efter någon meter till dog batteriet i mp3-spelaren och jag märkte även att det kändes väldigt konstigt när jag cyklade. Bakhjulet svajade till ibland, ungefär som att cykla i spårig snö.
Jag stannade och försökte först byta batteri till mp3:n, men hade inget laddat batteri (typiskt) och vad som var fel med däcket hittade jag inte heller. Eftersom jag ändå var nära svingen (en lång bro -> uppförsbacke i Umeå) så bestämde jag mig för att gå. Upp skulle jag aldrig orka cykla när det var så kallt. Och upp gick jag. När jag kom till där det var relativt plant igen började jag trampa igen, och det gick rätt bra. Tills jag kom till nedförsbacken. Tänk er igen att cykla genom spårig snö/slask, sådär så det känns som att man kan vara på väg att ramla med cykeln men att ni åker snabbt. Ja, jag kan säga att jag gick större delen av vägen hem till mamma.
Mamma kollade cykeln och till slut hittade vi felet. Fem-sex vajrar på bakdäcket hade lossnat! Men frågan är om det verkligen bara är det som är problemet ändå. Lite typiskt att det händer när jag ska börja träna lite mer aktivt och vill använda cykeln.
Så dagen idag blir nog lite smått hektisk. Jag ska till en reperatör för att fråga vad det kan kosta att laga däcket, till Telia för att byta till dem från Comviq, eventuellt till banken (men det ids jag nog inte) samt fara och träna. Det är nog bäst att jag sätter igång snart...
Det ska bli intressant att se hur allt går! Och om två veckor kanske jag sitter här igen - supertränad och många kilo lättare! Men det tror jag inte. Så mycket händer det nog inte på två veckor.
Efter några timmar blev det dags att fara hem. Jag hade tagit tillbaka cykeln av mamma för att ta mig till stan snabbare och för att jag ska fara och träna idag (fick en tidig alla hjärtans dagpresent från mamma - två veckor gratis träning!)
När jag cyklat i kanske fem minuter smällde det till i kedjan. Det var inget ovanligt, så jag cyklade bara på. Efter någon meter till dog batteriet i mp3-spelaren och jag märkte även att det kändes väldigt konstigt när jag cyklade. Bakhjulet svajade till ibland, ungefär som att cykla i spårig snö.
Jag stannade och försökte först byta batteri till mp3:n, men hade inget laddat batteri (typiskt) och vad som var fel med däcket hittade jag inte heller. Eftersom jag ändå var nära svingen (en lång bro -> uppförsbacke i Umeå) så bestämde jag mig för att gå. Upp skulle jag aldrig orka cykla när det var så kallt. Och upp gick jag. När jag kom till där det var relativt plant igen började jag trampa igen, och det gick rätt bra. Tills jag kom till nedförsbacken. Tänk er igen att cykla genom spårig snö/slask, sådär så det känns som att man kan vara på väg att ramla med cykeln men att ni åker snabbt. Ja, jag kan säga att jag gick större delen av vägen hem till mamma.
Mamma kollade cykeln och till slut hittade vi felet. Fem-sex vajrar på bakdäcket hade lossnat! Men frågan är om det verkligen bara är det som är problemet ändå. Lite typiskt att det händer när jag ska börja träna lite mer aktivt och vill använda cykeln.
Så dagen idag blir nog lite smått hektisk. Jag ska till en reperatör för att fråga vad det kan kosta att laga däcket, till Telia för att byta till dem från Comviq, eventuellt till banken (men det ids jag nog inte) samt fara och träna. Det är nog bäst att jag sätter igång snart...
Det ska bli intressant att se hur allt går! Och om två veckor kanske jag sitter här igen - supertränad och många kilo lättare! Men det tror jag inte. Så mycket händer det nog inte på två veckor.
Kommentarer
Trackback