Berg och dalbana
Jag har känt att mitt humör de senaste veckorna gått väldigt mycket upp och ner. Vissa dagar har jag mått toppen och nästan svävat på moln, varit helt euforisk för att saker verkligen känns så himla bra. Soliga, varma dagar har det varit extra mycket på topp, för då märks det att den långa vintern är över. Slasket och vattnet på vägarna har inte gjort så mycket, för det visar bara att snön smälter! Åh så härligt det kan vara!
Andra dagar har det varit... ja, kanske inte tvärtom, men nästan. Saker har inte känts särskilt bra, det mesta har varit jobbigt. Inga pengar, för lite mat, för många utgifter, men framförallt kanske det inte går så bra med Andreas som jag ibland vill tro. Många gånger är det denna unga man som påverkar mitt humör, vilket är bra när det är positivt och när det är negativt blir jag irriterad, för jag vill inte låta en kille jag inte har en fast relation med påverka mig så.
Men nu blir det till att skriva om något annat.
Igår var jag på universitetet för första gången på ett halvår ungefär. Jag pratade med en person (minns inte hennes jobbtitel) och frågade om forskarutbildning osv. Om jag läser C- och D-kursen i konstvetenskap kommer jag att ha en magisterexamen och därmed vara berättigad att komma in på forskarutbildningen. Hurra, ett år kvar alltså! Ja, den delen är skön, men det är ytterst få platser och de annonseras väldigt sällan. För att komma in måste man ha en bra D-uppsats som gett ett bra resultat, bra referenser och en bra plan till vad man ska forska om under utbildningen.
Ojdå.
Jag har blivit allt mer sugen på att doktorera och sedan kunna få jobba på ett universitet någonstans, men det där svaret gav mig verkligen kalla fötter. Liksom ett besked om få platser inom andra yrken jag funderat på.
Så funderade jag över varför jag inte bara satsar? Jag är inte dålig på att analysera och diskutera konst, men jag är inte heller bäst. Jag har väl aldrig varit bäst på någonting utan bara ganska bra. Bättre än många, men inte som de där som för högsta betyg i allt. Så varför skulle just jag bli utvald till att få läsa en utbildning det är sådan hög konkurens om?
Dessutom har jag verkligen börja inse mina begränsningar i det ekonomiska. Inte det där med att jag är student, nej nej. Slösa pengar, eller lägga en lite större summa på saker jag inte behöver så mycket kan jag inte. Att unna mig saker är jag inte bra på. Senast var under bokrean när jag köpte en bok mer än vad jag hade tänkt. Annars är det inte mycket bättre. Min familj har aldrig haft det gott om pengar, och på det sätt jag växt upp vill jag inte leva sedan när jag börjat jobba och skaffat egna barn.
Är det kanske så att min uppväxt, ekonomiskt och att alltid ha legat på medel, gör att jag inte vågar satsa på ett av de yrken jag verkligen vill ha? Ska jag alltid vela för att jag inte vågar leva på en viss nivå, eller riskera att bli utan arbete bestämma vad jag ska göra? Sådana stora beslut har jag ofta, om inte alltid, varit dålig på att fatta själv, men det är just det jag behöver göra.
Då återstår bara frågan: Vad är det jag egentligen vill?
Andra dagar har det varit... ja, kanske inte tvärtom, men nästan. Saker har inte känts särskilt bra, det mesta har varit jobbigt. Inga pengar, för lite mat, för många utgifter, men framförallt kanske det inte går så bra med Andreas som jag ibland vill tro. Många gånger är det denna unga man som påverkar mitt humör, vilket är bra när det är positivt och när det är negativt blir jag irriterad, för jag vill inte låta en kille jag inte har en fast relation med påverka mig så.
Men nu blir det till att skriva om något annat.
Igår var jag på universitetet för första gången på ett halvår ungefär. Jag pratade med en person (minns inte hennes jobbtitel) och frågade om forskarutbildning osv. Om jag läser C- och D-kursen i konstvetenskap kommer jag att ha en magisterexamen och därmed vara berättigad att komma in på forskarutbildningen. Hurra, ett år kvar alltså! Ja, den delen är skön, men det är ytterst få platser och de annonseras väldigt sällan. För att komma in måste man ha en bra D-uppsats som gett ett bra resultat, bra referenser och en bra plan till vad man ska forska om under utbildningen.
Ojdå.
Jag har blivit allt mer sugen på att doktorera och sedan kunna få jobba på ett universitet någonstans, men det där svaret gav mig verkligen kalla fötter. Liksom ett besked om få platser inom andra yrken jag funderat på.
Så funderade jag över varför jag inte bara satsar? Jag är inte dålig på att analysera och diskutera konst, men jag är inte heller bäst. Jag har väl aldrig varit bäst på någonting utan bara ganska bra. Bättre än många, men inte som de där som för högsta betyg i allt. Så varför skulle just jag bli utvald till att få läsa en utbildning det är sådan hög konkurens om?
Dessutom har jag verkligen börja inse mina begränsningar i det ekonomiska. Inte det där med att jag är student, nej nej. Slösa pengar, eller lägga en lite större summa på saker jag inte behöver så mycket kan jag inte. Att unna mig saker är jag inte bra på. Senast var under bokrean när jag köpte en bok mer än vad jag hade tänkt. Annars är det inte mycket bättre. Min familj har aldrig haft det gott om pengar, och på det sätt jag växt upp vill jag inte leva sedan när jag börjat jobba och skaffat egna barn.
Är det kanske så att min uppväxt, ekonomiskt och att alltid ha legat på medel, gör att jag inte vågar satsa på ett av de yrken jag verkligen vill ha? Ska jag alltid vela för att jag inte vågar leva på en viss nivå, eller riskera att bli utan arbete bestämma vad jag ska göra? Sådana stora beslut har jag ofta, om inte alltid, varit dålig på att fatta själv, men det är just det jag behöver göra.
Då återstår bara frågan: Vad är det jag egentligen vill?
Kommentarer
Trackback
