De förlorade barnens återkomst
Det verkar som att jag allt mer sällan bloggar nu för tiden. Det skulle kunna vara för att jag är väldigt upptagen med jobb, skrivande och att träffa vänner. Så är det dock inte.
I och för sig har jag träffat kompisarna en hel del (i jämförelse med vad det brukar vara) den senaste tiden. Det beror på att våra förlorade barn (de tre som inte befunnit sig i Umeå) under två veckor kommit tillbaka. Våran lilla tyska flicka Rebecka är här för att stanna på obestämd tid och även om vi andra vill att hon hittar sig ett bra jobb någonstans så behåller vi henne gärna här.
Londonbaben Emma har även varit i Sverige på besök. Tragiskt nog dog hennes pappa när hon var här och på grund av det stannade hon tre veckor längre. Det var åtminstone kul att träffa henne mer än en eller två gånger. Nästa gång vi ses kanske blir till jul.
Det blir troligtvis även till jul som Therese kommer hem. Jag hade tänkt att någon gång besöka henne i Stockholm innan hon flyttar tillbaka till Karlshamn. Men nej, som jag skrev i förra inlägget är jag en ännu mera fattig student den här månaden än vad jag var förut.
Förutom att jag umgåtts med dem, och såklart alla andra i gänget, de senaste två veckorna har jag ju även strulat en hel del med datorn och försökt komma ikapp så mycket som möjligt av den förlorade tiden medan datorn var inlagd på akuten. Utöver det har.. nej, inte mycket alls hänt. Jag har allt mer börjat längta efter våren, särskilt nu när det börjat töa på allvar här uppe. Det är obeskrivligt hur vår, värme och ljus kan påverka ens humör. Igår tog jag en promenad och gick även förbi pappa en sväng. På vägen hem kände jag hur otroligt varmt det faktiskt var (5 grader!) och gick utan min vinterjacka på mig! "Wow" kanske ni i söder tänker med ironisk ton, men för mig var det bland det härligaste som hänt på länge. Med härligt glad musik i hörlurarna promenerade jag med glada steg hemåt.
Väl hemma fick även katterna gå ut för första gången i år. Åtminstonde Pilvi tycker om det, men Fläckis vill såklart springa in och ut hela tiden.
Men på tal om någonting helt annat (jag diskuterar ju ingenting viktigt ändå). Hur är det med att läsa romaner samtidigt som man själv skriver en? Hjälpa eller stjälpa? Jag är nu inne på att läsa en tredje roman på en månad, något jag inte lyckats under någon termin sedan jag gick i gymnasiet. Visst, det är inga tegelstensböcker, men likväl är det tre.
Ibland har böckerna stört mig i mitt skrivande, främst för att jag hellre läser när det är någonting spännande än skriver när det går trögt. I andra tillfällen är böckerna en bra avkoppling - vem njuter inte av en bra bok tillsammans med en kopp te när man sitter i solskenet? I vilket fall så kan romanerna både inspirera och få en själv helt omotiverad till att göra något eget arbete.
Nu börjar det bli dags för mig att förbereda mig inför ytterliggare en responsvecka, så det är bara att skriva, skriva, skriva. Efter det påbörjar det stora projektet att skriva 25-30 sidor till den stora inlämningen. Nervöst? Ja. Läskigt? Mycket!
I och för sig har jag träffat kompisarna en hel del (i jämförelse med vad det brukar vara) den senaste tiden. Det beror på att våra förlorade barn (de tre som inte befunnit sig i Umeå) under två veckor kommit tillbaka. Våran lilla tyska flicka Rebecka är här för att stanna på obestämd tid och även om vi andra vill att hon hittar sig ett bra jobb någonstans så behåller vi henne gärna här.
Londonbaben Emma har även varit i Sverige på besök. Tragiskt nog dog hennes pappa när hon var här och på grund av det stannade hon tre veckor längre. Det var åtminstone kul att träffa henne mer än en eller två gånger. Nästa gång vi ses kanske blir till jul.
Det blir troligtvis även till jul som Therese kommer hem. Jag hade tänkt att någon gång besöka henne i Stockholm innan hon flyttar tillbaka till Karlshamn. Men nej, som jag skrev i förra inlägget är jag en ännu mera fattig student den här månaden än vad jag var förut.
Förutom att jag umgåtts med dem, och såklart alla andra i gänget, de senaste två veckorna har jag ju även strulat en hel del med datorn och försökt komma ikapp så mycket som möjligt av den förlorade tiden medan datorn var inlagd på akuten. Utöver det har.. nej, inte mycket alls hänt. Jag har allt mer börjat längta efter våren, särskilt nu när det börjat töa på allvar här uppe. Det är obeskrivligt hur vår, värme och ljus kan påverka ens humör. Igår tog jag en promenad och gick även förbi pappa en sväng. På vägen hem kände jag hur otroligt varmt det faktiskt var (5 grader!) och gick utan min vinterjacka på mig! "Wow" kanske ni i söder tänker med ironisk ton, men för mig var det bland det härligaste som hänt på länge. Med härligt glad musik i hörlurarna promenerade jag med glada steg hemåt.
Väl hemma fick även katterna gå ut för första gången i år. Åtminstonde Pilvi tycker om det, men Fläckis vill såklart springa in och ut hela tiden.
Men på tal om någonting helt annat (jag diskuterar ju ingenting viktigt ändå). Hur är det med att läsa romaner samtidigt som man själv skriver en? Hjälpa eller stjälpa? Jag är nu inne på att läsa en tredje roman på en månad, något jag inte lyckats under någon termin sedan jag gick i gymnasiet. Visst, det är inga tegelstensböcker, men likväl är det tre.
Ibland har böckerna stört mig i mitt skrivande, främst för att jag hellre läser när det är någonting spännande än skriver när det går trögt. I andra tillfällen är böckerna en bra avkoppling - vem njuter inte av en bra bok tillsammans med en kopp te när man sitter i solskenet? I vilket fall så kan romanerna både inspirera och få en själv helt omotiverad till att göra något eget arbete.
Nu börjar det bli dags för mig att förbereda mig inför ytterliggare en responsvecka, så det är bara att skriva, skriva, skriva. Efter det påbörjar det stora projektet att skriva 25-30 sidor till den stora inlämningen. Nervöst? Ja. Läskigt? Mycket!
Kommentarer
Trackback