En Katts Dagbok

http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/existentiellt/artikel_933209.svd

det här är en rätt intressant men skrämmande artikel att läsa. olivia skickade den till mig tidigare under dagen och vi upptäckte att nästan allt stämde in på båda oss.

både jag och olivia är 22, fyller 23 i år, och vi har direkt panik över utbildning, framtida jobb, förhållanden etc. jag tycker att man jämt ser nästan jämngamla personer med antingen en lyckad karriär eller med en bra familj och då undrar jag om jag verkigen kommer att komma så långt med något själv. tanken på att sluta plugga och börja jobba är skrämmande för jag har ju redan börjat plugga, men har ingen färdig utbildning. samtidigt vill jag inte fortsätta plugga för då tar jag bara mer lån och det kommer jag inte kunna betala tillbaka samtidigt som jag inte kan ta hur mycket lån som helst.
   kärlekslivet är det inte att tala om. just nu finns det ingen kille jag vill ha ett förhållande med eller som det ens känns att det kan utvecklas något med, så paniken över att jag kommer spendera större delen av livet själv finns också i stor utsträckning. att skaffa ett seriöst förhållande kan man inte vänta allt för länge med heller för vem vill vara en gammal förälder? sen så är familjelivet lite skrämmande i sig, för man vill inte vara en dålig mamma och uppfostra barn som totalt tappar kontrollen och bara är jobbiga i större skala.
   samtidigt så måste man ju nu när man "har tid" förverkliga sig själv och hitta sin dröm och göra något av den. helst ska man resa ett tag också för att få mer erfarenheter.

är det bara jag som undrar hur man ska hinna med allt och fortfarande vara bra på det man gör? jag har nu slagit mig in på att bli författare, men jag har svårt att tro att jag kommer bli lika stor som jk rowling, vilken genre jag än skriver i. med det så hoppas jag mest att jag inte blir en sån författare vars böcker alltid hamnar kvar i slutet på bokrean och som säljs för halva reapriset.

något av det värsta med hela kvartlivskrisen är att den generation våra föräldrar tillhör inte alls förstår sig på hur jobbigt det här är. jag har pratat om stress med min mamma (som är utbränd) och försökt förklara att jag är sjukt stressad och faktiskt mår dåligt av det. trots det är det ändå inte lika jobbigt för mig som för min mamma, för jag är ju ung. tanken har slagit mig att jag själv kanske är utbränd vilket jag vet att många unga blir idag (inte heller särskilt konstigt) men då kommer istället tankarna att det kan jag inte vara, igen för att jag är ju faktiskt så ung. sen så vet jag inte om många stressade unga håller med mig, men har vi tid att vara utbrända med tanke på allt vi måste hinna med innan vi når en viss ålder?  allt går alltså runt i en enda stor cirkel som bara tycks peka neråt och ger mer stress och mindre tid (för tiden går ju) att göra det man vill och se till att den tid man har inte slösas bort i onödan.

för mig kommer i alla fall allt oftare tanken på att allt bara borde kunna stanna upp så man får andas och känna att man har tid att må bra innan man måste tillbaka till jobbet eller pluggandet. ibland kommer det sådana dagar och just nu är det väll de som definitivt är guldkornen i livet.