En Katts Dagbok

Det är inte kul att sitta hemma hela tiden. Det är också jobbigt att allt för ofta åka till den ena eller andra platsen för att göra saker.

De flesta av dagarna den senaste tiden har jag varit hemifrån halva dagen. Barnvaktat, träffat kompisar, handlat och gjort andra nödvändiga saker. Roligt men... Nu räcker det för ett tag tror jag.

Man känner sig ju bara väldigt svensk när man tänker att lagom faktiskt är bäst.

"Det är synd om mig."

Så känns det jämt nu för tiden, men ibland känner jag mig berättigad. Saker går sönder, jag har oflyt i skrivandet, är fattig eller någonting annat. Nu har jag gått och blivit förkyld - igen.

Sedan jag flyttade in i den här lägenheten i november har jag blivit förkyld fyra gånger! FYRA! Den här förkylningen har jag i och för sig fått av mina två kära systerbarn efter två dagarns barnvaktande. På fredag är det dags igen, och som tur är så har mamma varit med alla gångerna. Eller så är det hon som ska tycka det är tur att hon har med mig. Det var ju hon som blev bedd att barnvakta och hon bad i sin tur mig om hjälp.
Tur att jag är så snäll.

Har någon förresten tänkt på att varje gång man blir förkyld, eller kanske någon annan sjukdom också, så tänker man: "Nej, varför just nu? Det hade inte kunnat komma mer olägligt!" Jag har nu responsvecka och tycker att det känns lite jäkligt att behöva vara sjuk. Hade jag blivit det förra veckan hade jag beklagat mig över att behöva skriva en massa inför inlämningen. Har man inte varje vecka något prov, något särskilt på jobbet/i skolan/på fritiden som man vill göra och vara med på? Eller är det kanske inte för att man råkar vara ledig i några dagar just då. Som sagt. Alltid är det något.

I förkylningsdimman har jag funderat mer på hur jag ska göra med utbildning. Jag är ju i princip stor nu och borde kanske därför ha valt? Kanske borde jag göra som Therese och bara satsa på det jag vill och försöka ha ett annat jobb om det inte fungerar? Men då är frågan, hur ska jag kunna ta det steget om jag inte vet vad det är? Och så finns det ju en andra, tredje och fjärde sida på saken. Men inte en femte.

Det blev lite kort filosofering från mig ikväll. Nu är det dags för mig att återvända in i dimman igen.

Jag har känt att mitt humör de senaste veckorna gått väldigt mycket upp och ner. Vissa dagar har jag mått toppen och nästan svävat på moln, varit helt euforisk för att saker verkligen känns så himla bra. Soliga, varma dagar har det varit extra mycket på topp, för då märks det att den långa vintern är över. Slasket och vattnet på vägarna har inte gjort så mycket, för det visar bara att snön smälter! Åh så härligt det kan vara!

Andra dagar har det varit... ja, kanske inte tvärtom, men nästan. Saker har inte känts särskilt bra, det mesta har varit jobbigt. Inga pengar, för lite mat, för många utgifter, men framförallt kanske det inte går så bra med Andreas som jag ibland vill tro. Många gånger är det denna unga man som påverkar mitt humör, vilket är bra när det är positivt och när det är negativt blir jag irriterad, för jag vill inte låta en kille jag inte har en fast relation med påverka mig så.

Men nu blir det till att skriva om något annat.

Igår var jag på universitetet för första gången på ett halvår ungefär. Jag pratade med en person (minns inte hennes jobbtitel) och frågade om forskarutbildning osv. Om jag läser C- och D-kursen i konstvetenskap kommer jag att ha en magisterexamen och därmed vara berättigad att komma in på forskarutbildningen. Hurra, ett år kvar alltså! Ja, den delen är skön, men det är ytterst få platser och de annonseras väldigt sällan. För att komma in måste man ha en bra D-uppsats som gett ett bra resultat, bra referenser och en bra plan till vad man ska forska om under utbildningen.
Ojdå.
Jag har blivit allt mer sugen på att doktorera och sedan kunna få jobba på ett universitet någonstans, men det där svaret gav mig verkligen kalla fötter. Liksom ett besked om få platser inom andra yrken jag funderat på.
Så funderade jag över varför jag inte bara satsar? Jag är inte dålig på att analysera och diskutera konst, men jag är inte heller bäst. Jag har väl aldrig varit bäst på någonting utan bara ganska bra. Bättre än många, men inte som de där som för högsta betyg i allt. Så varför skulle just jag bli utvald till att få läsa en utbildning det är sådan hög konkurens om?
Dessutom har jag verkligen börja inse mina begränsningar i det ekonomiska. Inte det där med att jag är student, nej nej. Slösa pengar, eller lägga en lite större summa på saker jag inte behöver så mycket kan jag inte. Att unna mig saker är jag inte bra på. Senast var under bokrean när jag köpte en bok mer än vad jag hade tänkt. Annars är det inte mycket bättre. Min familj har aldrig haft det gott om pengar, och på det sätt jag växt upp vill jag inte leva sedan när jag börjat jobba och skaffat egna barn.
Är det kanske så att min uppväxt, ekonomiskt och att alltid ha legat på medel, gör att jag inte vågar satsa på ett av de yrken jag verkligen vill ha? Ska jag alltid vela för att jag inte vågar leva på en viss nivå, eller riskera att bli utan arbete bestämma vad jag ska göra? Sådana stora beslut har jag ofta, om inte alltid, varit dålig på att fatta själv, men det är just det jag behöver göra.

Då återstår bara frågan: Vad är det jag egentligen vill?

Det verkar som att jag allt mer sällan bloggar nu för tiden. Det skulle kunna vara för att jag är väldigt upptagen med jobb, skrivande och att träffa vänner. Så är det dock inte.

I och för sig har jag träffat kompisarna en hel del (i jämförelse med vad det brukar vara) den senaste tiden. Det beror på att våra förlorade barn (de tre som inte befunnit sig i Umeå) under två veckor kommit tillbaka. Våran lilla tyska flicka Rebecka är här för att stanna på obestämd tid och även om vi andra vill att hon hittar sig ett bra jobb någonstans så behåller vi henne gärna här.
Londonbaben Emma har även varit i Sverige på besök. Tragiskt nog dog hennes pappa när hon var här och på grund av det stannade hon tre veckor längre. Det var åtminstone kul att träffa henne mer än en eller två gånger. Nästa gång vi ses kanske blir till jul.
Det blir troligtvis även till jul som Therese kommer hem. Jag hade tänkt att någon gång besöka henne i Stockholm innan hon flyttar tillbaka till Karlshamn. Men nej, som jag skrev i förra inlägget är jag en ännu mera fattig student den här månaden än vad jag var förut.

Förutom att jag umgåtts med dem, och såklart alla andra i gänget, de senaste två veckorna har jag ju även strulat en hel del med datorn och försökt komma ikapp så mycket som möjligt av den förlorade tiden medan datorn var inlagd på akuten. Utöver det har.. nej, inte mycket alls hänt. Jag har allt mer börjat längta efter våren, särskilt nu när det börjat töa på allvar här uppe. Det är obeskrivligt hur vår, värme och ljus kan påverka ens humör. Igår tog jag en promenad och gick även förbi pappa en sväng. På vägen hem kände jag hur otroligt varmt det faktiskt var (5 grader!) och gick utan min vinterjacka på mig! "Wow" kanske ni i söder tänker med ironisk ton, men för mig var det bland det härligaste som hänt på länge. Med härligt glad musik i hörlurarna promenerade jag med glada steg hemåt.
Väl hemma fick även katterna gå ut för första gången i år. Åtminstonde Pilvi tycker om det, men Fläckis vill såklart springa in och ut hela tiden.

Men på tal om någonting helt annat (jag diskuterar ju ingenting viktigt ändå). Hur är det med att läsa romaner samtidigt som man själv skriver en? Hjälpa eller stjälpa? Jag är nu inne på att läsa en tredje roman på en månad, något jag inte lyckats under någon termin sedan jag gick i gymnasiet. Visst, det är inga tegelstensböcker, men likväl är det tre.
Ibland har böckerna stört mig i mitt skrivande, främst för att jag hellre läser när det är någonting spännande än skriver när det går trögt. I andra tillfällen är böckerna en bra avkoppling - vem njuter inte av en bra bok tillsammans med en kopp te när man sitter i solskenet? I vilket fall så kan romanerna både inspirera och få en själv helt omotiverad till att göra något eget arbete.

Nu börjar det bli dags för mig att förbereda mig inför ytterliggare en responsvecka, så det är bara att skriva, skriva, skriva. Efter det påbörjar det stora projektet att skriva 25-30 sidor till den stora inlämningen. Nervöst? Ja. Läskigt? Mycket!

Nu har jag äntligen fått besked om min kära dator! De goda nyheterna är att det inte är C-hårddisken som var trasig och därför är alla filer där räddade! Behöver alltså inte skriva om någonting eller köpa en ny dator! Hurra hurra.
De dåliga nyheterna är dock att det är en massa virus på datorn (men ska köpa ett virusprogram av de som reparerar datorn, så det går bra), och att hårddisk nr 2 som sitter i datorn är trasig. Det betyder att alla mina bilder troligtvis kommer försvinna. Får se om de går att rädda.

Jag känner mig för tillfället lite extra studentig. Min ekonomi tycker inte riktigt om det här med att betala en massa för att reparera datorn. Det kommer nämligen att kosta allt jag har kvar på kontot och kanske lite till. Ibland undrar man hur det egentligen är tänkt att man ska göra med sina pengar när man pluggar. En del av inkomsten måste man väll få lägga på det sociala? Inte för att man måste festa upp 300kr (minst) varje helg, men att gå och fika, hyra film eller äta middag med några kompisar ska väll fungera utan att man måste leva på soppa och nudlar i en vecka.
För det mesta kan jag erkänna att mitt system med vad jag lägger pengar på fungerar, men då köper jag sällan kläder, äter ute eller festar. Kurslitteraturen har även den fått gå bort. Man får låna böcker och ibland kopiera om det bara är några sidor man behöver läsa. Åka buss är inte heller särskilt populärt. Helt klart är dock att när man väl måste lägga ut pengar på någonting, som nu när jag först behövt laga cykeln och sedan även datorn så går det inte ihop. Att få hjälp med virusrensningen fick jag tacka nej till. Det hade jag helt enkelt inte råd med.

Samtidigt måste jag erkänna - på gott och ont - att jag inte direkt känt av den ekonomiska krisen mer än att maten kostar lite mer. Då är det tur att man börjar lära sig hur man på ett bra sätt lagar en middag för 10kr. Hurra hurra...

Ibland går saker bra. Ibland går saker mindre bra. Ibland går det inte alls.

Nu har jag inte kunnat höra av mig till någon på lite över två veckor. Varför fylla på ett kort till comviq när man snart ska byta till telia? Och så gick ju telefonen sönder, och först imorgon kan jag köpa en ny då mitt nya kort börjar gälla.
Två höga räkningar senare blir jag lite fattigare och måste binda mig till ett abbonemang med telia för att ha råd att köpa en ny telefon. Surt.
Och så går datorn sönder. Självrisken är på 1500:- och det måste troligtvis ut för att datorn ska gå att använda igen. Troligtvis måste de formatera om hårddisken. Har jag säkerhetsskyddat mina textfiler? Nej.

Är jag trött? Ja, mycket.