En Katts Dagbok

Jag är trött. Sov alldeles för lite inatt och pluggandet har lidit av det. Tanken var att jag skulle vara klar med en skoluppgift till imorgon, men jag har inte ens läst halva av den sista artikeln. Varför? Jo, så fort jag sätter mig och ska läsa håller jag på att somna, och det är inte för att artikeln är tråkig. Jag behöver bara sova. Trots det är jag vaken till midnatt och lite till. Det stör mig att man får sådan pluggångest, särskilt när jag för en gångs skull har haft en social helg och inte suttit hemma och varvar pluggandet med att spela eller titta på TV. Nej då. Jag behöver inget liv när jag ska plugga. Dock sitter nog den mesta pluggångesten i att boken artikeln finns i skulle ha lämnats tillbaka i fredags, och jag kommer inte lämna tillbaka den på måndag. Inte heller tisdag, men kanske onsdag. Och så närmar sig ju den stora dagen för tentan. Hugaligen...

På tisdag bär det iväg till Stockholm för att först besöka riksarkivet, sedan ta en shoppingtur på egen hand eller med Anja och sedan åka till Haninge för att träffa Andreas. Det blir en fullspäckad dag, men då kan jag åtminstone plugga på tåget.

Fy vad min blogg börjar bli tråkig, men vem kan klandra mig? Mitt liv består främst av pluggande nu. Nog för att jag gjort en ny bekantskap som jag kan umgås med lite mer än t ex Anja (och efter skolan är det svårt då hon bor i Gävle). Och vad annars? Nej.. här i söder fortsätter livet stilla. Lite för stilla.

Jag har pluggat nästan konstant idag. Eller, försökt och faktiskt gjort en del. Texten jag läst är intressant, men jag orkar snart inte sitta såhär. Inne, utan något roligt att göra. Inget sällskap förrän imorgon när Calle kommer hit.. Eller just ja. Jag ska ju till skolan före det.. Det är ju kul med lite socialt liv.

Är nu riktigt frustrerad över att inte höra av Andreas, trots att jag skickat flera sms och bett honom att höra av sig. Men nej, han är nog upptagen eller så är det för jobbigt att vara social. Jag blir så trött på det här...

Just nu känner jag mest för att dunka huvudet i skrivbordet av tristess. Det finns inte så mycket jag kan göra! Ingen att umgås med, och att fara och göra något kul känns avlägset iom att jag bara har tjugofem kronor kvar på kontot.

Tristess tristess tristess.

Nej, det får bli lite mera pluggande innan jag spelar igen. Dagens höjdpunkt är att Criminal minds går på TV ikväll. Hurra... Annars kan jag glädja mig med att Heidis nya skiva Panorama går att köpa från CDON från och med 30e oktober.

...men vad ska jag skriva om?

Skolan flyter på som den ska, men jag kan erkänna att jag borde plugga lite mer. Jag börjar åtminstone ha koll på hur arkivbildningen fungerar med lagarna och så. Det är en grund åtminstone. I nästa moment ska vi lära oss att ordna och förteckna arkiv och läsa gamla handskrifter. Efter att ha läst en massa kurser, som i sig inte känns som att de för mig närmare till en yrkesutbildning, så måste jag erkänna att redan nu börjar jag känna mig som en arkivarie. I lightversion kanske, men ändock! Främst kändes det då jag och min nya väninna Anja diskuterade de olika lagarna vi ska lära oss. Att göra det över en kopp varm choklad och lite fika ger det hela bara mer vuxenpoäng. Som tur är spenderar vi en stor del av fikatiden med att prata om dataspel, så efter att ha känt oss som 30+ är vi helt plötsligt bara 17 år igen.

Och hur går saker annars? Jodå... rätt skapligt måste jag säga. Mitt sociala liv känns lite bättre nu när jag har min dator, men lite besviken är jag över att varken Calle eller Andreas varit här och hälsat på än. Det var planerat att Calle skulle dyka upp i helgen, men planerna han haft med bandet sedan tidigare drog ut på tiden. Andreas har i sin tur varit konstant upptagen och haft miljoner saker att göra - tills han insjuknade i söndags. Men men. Jag har åtminstone varit duktig och hittat till IKEA och Ö&B på alldeles egen hand! Efter att ha cyklat lite vilse hittade jag även till Scan... Och... Det var ju kul...

I övrigt råder det för tillfället någon förvirring, främst beroende på Andreas frånvaro. Det är ganska frustrerande, särskilt när jag har saker jag vill säga när han är här, men det går inte eftersom han kanske inte har råd, och definitivt inte tid att åka hit. Och hemma hos honom kan vi ju inte vara. Surt, sa katten.

Ibland gör man goda gärningar. Ibland gör man riktigt goda gärningar, och när man gör dem känner man sig på ett underbart speciellt sätt. Som att man gjort skillnad.

I förrgår när jag satt och pluggade hörde jag något konstigt skrikande utanför. När jag tittar ut ser jag en katt stå utanför porten och skriker för full hals. Inte många är ute och inget händer. Det tog inte många minuter innan jag kände att jag var tvungen att springa ner och se vad som står på. Ganska snart sprang jag upp igen för att hämta lite torrfoder, och detta tryckte katten i sig. Fyra gånger sammanlagt hämtade jag mat åt den, och anledningen till varför det inte blev en femte gång var för att jag var rädd att katten skulle kräkas upp allt om han åt för fort.
Till slut ringde jag polisen och anmälde en katt som helt uppenbart var bortsprungen. Katten fick komma in så jag skulle kunna se ID-numret, och med hjälp av det fick polisen tag på ägaren som bodde i - tro det eller ej - i Skåne! Det var över en och en halv månad sedan katten försvann, men det var från ägarens syster som bor en bit bort och inte från hemmet i Skåne. Efter bara någon timma blev katten - som förresten hette Bill, men kallades för Gato - hämtad och ska snart få återvända till ägaren och hans familj.

Efteråt kändes det ändå lite tråkigt att katten var borta. Nog för att jag har katter så det räcker var det mysigt med en till. Calle varnade mig lite för att jag skulle bli en sådan där tokig tant med femtio katter, och det värsta är att jag kan lätt se mig själv som en! Men jag gjorde åtminstone något bra. Det kändes hemskt att tänka hur länge katten varit ute och hur mycket han måste ha sprungit efter människor för att få mat, och därmed också hjälp att komma hem. Hjälper människor bortsprungna katter för lite, eller intalar de sig själva att det är en utekatt - att katten kommer hem senare på kvällen? Det var otroligt skönt att veta att jag hjälpt en katt och att han nu inte behöver vandra omkring ensam ute och vara nära svält.

Så nästa gång en katt springer efter dig ute - titta efter om den är ID-märkt och ring polisen om ni misstänker att den kan vara bortsprungen.

Jag har nu bott i Uppsala i två veckor och jag tycker mig ha börjat få en liten inblick i hur livet här är. Åtminstone kan jag skrapa lite på ytan för att hitta några detaljer.

Bland det första jag insåg var att Uppsala inte är helt olikt Umeå. Ytmässigt känns de nästan lika stora (jag bor på "andra sidan stan" mot universitetet, men ändå tar det bara 13 minuter att cykla dit), det är väldigt blandat med gamla och nya hus - även om Uppsala har avsevärt många fler äldre och finare hus. För att ännu mer minska övergången mellan städerna bor jag nu dessutom i ett område fullt av gula tegelhus från 1960-talet. Den största skillnaden är att teglet är gult och inte rött som på Ålidhem. Jag börjar känna mig riktigt trött på att funkisen förföljer mig. Varför kan den inte bara lämna mig ifred?!

Uppsalaborna har jag inte riktigt hunnit få grepp om än så länge, men till min besvikelse är det ytterst få som ser lite annorlunda ut. Inte att de nödvändigtvis ska ha en alternativ klädstil, men det vore trevligt med en större grupp som inte är på snudd till modeslavar. Pga detta är det väldigt få killar som är roliga att titta på. Som personer har jag ännu inte någon bra slutsats över hur den typiska Uppsalabon är, men i jämförelse med Stockholmare springer de inte fram och kan se okända människor i ögonen. Okej, det händer i Stockholm att de går i lugn takt och tittar på främlingar. Jag ska inte vara negativ. Jag tycker trots allt om Stockholm.

Det roligaste med Uppsala än så länge är att jag varje dag på väg till skolan cyklar förbi en katedral. Det må vara för att jag är norrlänning, men sådant ser man inte varje dag. Att jag på väg från skolan går förbi slottet gör det inte mycket sämre.

I det stora hela känns Uppsala som en fin stad, helt okej stämning men jag skulle gärna vilja lära känna lite fler personer här. Anja, som jag umgås med i klassen, bor i Gävle så det känns lite surt faktiskt. Men det ordnar sig. Jag har bara varit här i två veckor.

Igår kom han tillbaka till mig. Efter en lång tid ifrån varandra är vi äntligen tillsammans igen, och det känns underbart. Min kropp genomfors av rysningar av välbehag när jag kände hans mörka yta under mina fingrar, och efter att mina händer jobbat med honom en stund började han brumma. En stund efter det kopplade jag in det trådlösa bredbandet, och efter ytterliggare en stund var jag redo att använda internet.

Två veckor har jag gått utan dator och internet, men nu äntligen kan jag göra allt jag behöver på datorn. Jag kan prata med folk på MSN, jag kan leta efter artiklar och böcker till skolan samt skriva de inlämningsuppgifter jag har att göra. Och det kan jag göra hemma - jag behöver inte gå till skolan för att använda en dator! Nog för att jag blev tvungen att låna lillebrors skärm eftersom den var lättare att packa, men med tanke på hur nära ansiktet jag måste ha den på skrivbordet är det ingen större fara. Poängen är främst den att jag har dator och internet. En dator med alla mina saker, alla spel (som jag ska spela redan ikväll).

Ännu lite roligare är att storasyster är här en sväng för att lämna av den, så nu har jag dessutom lite sällskap. Ironiskt nog var det hon som satt vid datorn främst igår. Tss.. jag säger då det. Syskon.

Nu är det dags att vi förbereder oss för att fara (jag vägrar skriva åka) till stan. Innan de öppnar ska vi titta på katedralen och slottet. Det är nog dags att jag gör det också. Jag har ju trots allt bott här i två veckor nu.

Mer uppdatering följer de närmaste dagarna.