En Katts Dagbok

Hurra! Äntligen är hemtentan klar och inskickad! Jag räknar inte med att bli godkänd, men det är ändå skönt att få andas ut, om så bara för en dag. Dessutom har jag återupptagit romanskrivandet och såhär i sena timmen flödar min hjärna av idéer. Det känns fantastiskt!

En sak jag som förvånar mig är dock är hur lyckas jag bli inspirerad till att skriva en nutidsroman, och inte en fantasy- eller historieinspirerad roman när jag lyssnar på Blackmore's night? Ändå ett musiktips: Blackmore's night - Locked within the crystal ball.

Hösttider influensatider. Och förkylningstider. Även jag har drabbats. I vanlig ordning är mitt liv tämligen hektiskt - i lika vanlig ordning för att jag hellre gör roliga saker med min pojkvän än att göra sådant jag måste, plugga till exempel. Nu har jag dock tentavecka så mitt liv är mer eller mindre förpassat till datorn där jag energiskt skriver om spännande saker såsom förvaltningshistoria och internationella standarder för arkivbeskrivning. Eller... kanske inte så mycket nej. Idag har jag (efter att ha varit med karln i några timmar) legat i sängen och småläst i ett häfte samtidigt som jag tittar på TV. Det får jag egentligen göra. Jag har trots allt bara två frågor kvar att svara på och jag håller ju på att bli sjuk också.

Att vara sjuk är inte särskilt kul, även om jag får tycka lite synd om mig och nu, till min stora glädje, har en pojkvän som också tycker synd om mig! Ja, man behöver sådant ibland. Däremot är det ju inte så kul att ha alla sjukdomssymptom, eller ha själva sjukdomen egentligen. Men det visste vi ju.
För att göra en snabb vändning, men ändå hålla mig inom samma ämne, läste jag tidigare idag att sex av tio butiksbiträden ljuger för sina kunder. Okej, det kanske är lättare så, men i eftermiddags undrar jag om jag inte fick det bevisat. Detta är min berättelse.
Min hals gör ont och jag hostar en del och därför bestämde jag mig för att ta en tur till Lidl för att köpa halstabletter (och kanske lite choklad när jag ändå var igång). Väl där gick jag omkring för att se var dessa halstabletter fanns och utan resultat frågade jag en av tjejerna som just då stod och plockade upp varor. Jadå, det skulle nog finnas, sa hon, men inte så mycket, och visade mig en hörna bland godiset. Hon visade någon påse som jag just innan tolkat innehålla mera godis, men hon sa att detta var nog de enda halstabletter som fanns. Ooookej, tänkte jag och tog upp en påse när hon gått för att se vad det stod på baksidan. "Karameller" stod det klart och tydligt. Karameller som ser ut som tabletter, även om de har eukalyptussmak, är inte halstabletter. Jag blev sur och gav kassabiträdet en idiotstämpel. Lidl är inte stort och man borde till och med vara så pass medveten om vad man säljer, vad det är och vad det inte är. Pft... Dumheter...
Efter besöket hos Joakim cyklade jag till Willys istället. Nog för att man kan, och ibland bör, ifrågasätta deras kvalitet på varor, men de vet åtminstone vad halstabletter är! Till slut kom jag därifrån med apelsiner, kanelknäcke och en påse Fisherman's friend, så idag är jag hälsosam! Lite i alla fall...

Vid det här laget har jag nästan skrivit klart fråga tre av fyra på tentan samtidigt som jag knarkat på mina införskaffade halstabletter, och jag har kommit fram till en slutsats. Halstabletter, eller åtminstone Fisherman's friend, gör mig gasig i magen. Och så har min tunga blivit gul också.

Att vara i en ny stad och samtidigt i ett nytt förhållande gör mig konstig ibland. Fortfarande har jag problem med var saker är och vad man egentligen kan göra här, men det är egentligen ingenting mot det nya förhållandet med Joakim.

Igår räknade jag ut att sedan jag träffade Joakim har jag börjat lära känna ungefär tio nya personer. Tio! Då har jag inte räknat in Joakim eller hans släkt (bortsett från hans mamma). Om jag även ska räkna in löst bekanta som har med Joakim att göra på ett eller annat sätt och folk i klassen stiger siffran dramatiskt. Klasskompisarna umgås jag inte särskilt mycket med på fritiden än så länge, men skulle jag ändå hinna det? När det inte är filmkväll, fest eller något typ av firande umgås jag själv med Joakim - något som är mer sällsynt än vad det brukar vara i ett nytt förhållande.
Såklart ska/vill jag vara med på alla aktiviteter och vi har det riktigt roligt varje gång. Det som känns så konstigt är att många gånger tidigare har jag inte haft tid att vara social för att jag måste plugga. Nu har jag inte tid att plugga för att jag måste vara social. Hur gick det till? Nog för att det alltid varit roligare att umgås med folk än att plugga men nu känns det... extremt. Allt nytt folk gör mig lite matt dessutom. Dock går det bra med alla nya - så bra att jag och en av Joakims kompisar planerat in att när nästa japanska band kommer till Stockholm ska vi se dem. Han var lite ond och såg Abingdon boys school förra veckan och jag är väldigt avundsjuk.

Förresten tror jag att jag mer eller mindre gett upp det hela med Dagens, men det ska återupptas snart!

Nu är det dags för middag - morötter och fisk.

Det hektiska livet med Joakim känner inga gränser. Helgen har spenderats till stor del hos Joakims mamma då det först var fest med Joakims kompisar och dagen efter släktmiddag. Pluggat har jag inte gjort särskilt mycket nej.

Nu har jag dessutom det jäkligt dryga i att läsa en text till imorgon (ska finnas att läsa på internet), men det visade sig att den inte fanns i fulltext. Detta upptäckte jag runt midnatt och nu har jag bara några timmar på mig att hitta den, läsa, sova och gå till skolan. Det finns ingen definitiv ordning, men förslagsvis borde jag hitta texten innan jag läser den, och läsa den innan jag ska gå till skolan.

Nu är jag trött, irriterad och behöver duscha.

Alla helgona firades i år med att äta middag hos Joakims mamma och följa med dem till familjegraven. Hela kvällen var riktigt mysig och jag fick tillfälle att se en hel del av Eriksberg - jag har nu även bestämt vilket hus jag och Joakim sedan ska köpa. Som tur var tyckte Joakim att det var ett fint hus, annars hade det blivit ganska jobbigt för honom.

En diskussion vi hade under kvällen var om Sverigedemokraterna och deras framgångar inom politiken. Är det så som många verkar anse att svenskar anpassar sig och böjer sig för invandrares behov? Det börjar även i mina ögon bli allt tydligare att Sverige tar in allt för många invandrare, och vad gör man då när landet inte kan tillgodose sina egna invånares behov? Hur gör man då med människorna man behöver skicka tillbaka - och behövs det kanske hårdare regler för att människor ska få stanna kvar?

Diskussionen fortsatte med att undra vad som egentligen är rasistiskt. I Sverige kan vi egentligen inte bära den svenska flaggan utan att det är rasistiskt, vi kan inte säga att vi älskar vårt land utan att bli kallade för rasister och vi kan inte tycka direkt illa om personer från andra kulturers beteenden utan att vara rasister. Varför? Och varför ska vi då anpassa oss så att invandrare får göra som de vill medan svenskar har problem med mycket. Ett exempel var att invandrare har väldigt lätt att få bidrag och olika stöd från soc medan svenskar får slita ut sig för att få den sjukersättning de betalat i flera år för att få. Joakims mamma nämnde även den invandraranpassade svensja folkdräkten och att även invandrare ansåg att vi åtminstone måste få behålla något svenskt.

Blir det inte löjligt när svenskar måste anpassa sig så mycket att till och med invandrare direkt påpekar att vi måste få vara svenskar och hålla kvar på våran kultur? Det är även konstigt att jag som norrlänning kan säga att jag är stolt norrlänning och kan bära den norrländska flaggan utan att känna mig ett dugg rasistisk, men skulle jag byta ut flaggan stämplas jag av de flesta "riktiga" svenskar som rasist?

För att försöka dra ihop allt kan jag säga att det kanske finns en poäng i SDs politik. Jag har inget problem med invandrare utan tycker det är roligt att folk vill bo här - men det betyder inte att alla kan få göra det. Och bara för att Sverige nu består av ett stort antal medborgare som inte är födda eller uppväxta i Sverige så måste svenskar inte heller bli som dem. Ska man inte anpassa sig till det land man kommer till? De flesta svenskar skulle göra det utefter vart vi flyttar, men vi anpassar oss även hemma när andra flyttar hit. Det har börjat bli allt tydligare att det systemet har brister, särskilt när en så pass stor del av personerna som begår brott inte är svenskar och det är ingen som gör någonting åt det.

Och som att avsluta - måste jag känna mig så fruktansvärt rasistisk som tänker och tycker detta? Kan jag inte bara se ett existerande problem som det är?