En Katts Dagbok

Igår fick jag månadens besök och en inte allt för rolig vecka började. De första dagarna är alltid mer eller mindre en pina och man vet att man måste försöka genomleva det. Som tur är finns kompisen Alvedon där och stödjer en när han kan.
Ja, jag har fått mens.

Jag kom att tänka på den där reklamen "Ni kvinnor snackar om att föda barn, men ni ska veta hur det känns för en kille när han är riktigt förkyld!" Den är rolig, men jag hoppas att ingen man tar så lätt på det hela med mens, graviditet och allt sånt som kvinnor får stå ut med. Det enda de fasar är ju trots allt att bli sparkad i pungen.

Igår började det hela i alla fall. Jag cyklade till stan och sedan var jag en sväng hos mamma för att hon skulle färga mitt hår. Allt gick bra tyckte jag. Så fruktansvärt ont gjorde det inte att jag var tvungen att ta en värktablett. Det var tills jag kom hem igen, strax före klockan 19. Då blev det skynda skynda att plocka ihop tvätten och rusa ner till tvättstugan för att inte missa tvättpasset! Jag klarade det! Dock hade mensvärken börja sätta i ordentligt och jag tog min allra sista alvedon. Det är en helt underbar känsla att märka att värken släpper till slut.
Natten kom och jag la mig för att sova mellan rena lakan. Strax före fem vaknade jag och kunde inte somna för att det gjorde så ont. Tabletten var för evigt borta så jag gjorde det enda jag kunde och tog en varm dusch.
Efter att ha varit vaken i över en timma kröp jag ner i sängen igen. Fläckis var på väg att klättra upp på min mage, och jag lockade, kliade och lockade lite till, men hon ångrade sig. Jag började tänka på när jag och Andreas var tillsammans och hur skönt det var när han masserade mig när jag hade mensvärk. Surt tittade jag på sängen bredvid. Tom.

Efter lite muttrande för mig själv lyckades jag somna. Det var nog främst på grund av utmattning snarare än att det börjat göra mindre ont. En av mina sista tankar innan jag somnade var att jag kom på att apoteket på Ålidhem inte har öppet under helgen.

Idag ska jag nog främst vila och tycka lite synd om mig själv. Det betyder samma sak som att jag ska äta choklad och mysa vid TVn! Det hade såklart varit roligare med sällskap, och om fyra dagar har jag äntligen det. Längtar jag? JA!

Och så avslutar jag dagens gnäll.

I skrivande stund sitter jag och tittar på CSI Miami och avsnittet utspelar sig i New York (roligt att se det sammanslaget såhär).
Tidigt i avsnittet såg man många bilder över staden - Brooklyn bridge bland annat - och jag kände en sådan stor lust att bara få vara någon annanstans än i lilla Umeå. Jag vet inte om det beror på att mitt liv inte är så händelserikt just nu, om det beror på att jag knappt varit utanför Norrland i hela mitt liv eller för att jag inte rest någonstans på över ett halvår.

Flera gånger de senaste dagarna har jag sett bilder på någonting som gett mig samma känsla. En längtan att bara få vara på någon ny plats, uppleva nya saker, träffa nya människor. Många gånger varje dag har jag tänkt hur det skulle vara att vara i Tokyo, Bangkok, New York, Paris eller Florens. Men så vaknar jag till och tittar ut över ett Ålidhem täckt av snö.

Som tur är så börjar bokrean på tisdag - bara fem dagar kvar alltså. Tills dess ska jag skriva så många responser som möjligt och njuta av att shoppa lös några hundra kronor på böcker. Julafton kommer ju trots allt bara två gånger om året, och den här julen köper jag bara böcker som jag vill ha.

Man ska vara snäll mot sig själv ibland.

Mitt liv är inte särskilt intressant.

För tillfället ägnar jag främst min tid framför datorn, med vissa avbrott då jag är på gymmet, handlar eller socialar med någon kompis. Ibland sitter jag i soffan och läser eller tittar på TV, men datorn är alltid på. Inte så spännande nej.
De flesta av mina kompisar träffar jag ganska sällan. Jag klagar inte eftersom att jag vet att många är upptagna, och för att jag vet själv att jag är dålig på att höra av mig - när jag väl har pengar på mobilen.
Jobb har jag inte heller, och den kreativitet som skolan kräver gör att jag sitter och skriver aktivt ungefär två timmar om dagen. Jag ska dock snart börja jobba idéelt som garderobiär, så det blir kul att få det lite annorlunda ibland. Erfarenheter är alltid bra.
När det gäller kärlek går det inte heller så bra för mig. Den enda så kallade relation jag har är krånglig och komplicerad, och i övrigt står det väldigt stilla. Fastfruset skulle jag nog kunna kalla det.

Samtidigt kan jag inte påstå att jag klagar, även om jag känner mig otroligt förslappad pga all inaktivitet. Och så är det ju rätt tråkigt att inget nytt och intressant händer, men å andra sidan. Var det så mycket mer när jag pluggade?

För övrigt fick jag mig en tankeställare igår när jag satt i bastun. Där satt två gymnasietjejer (gick troligtvis första året) och klagade på att de skulle skriva referat. Det slog mig att det är sånt jag ska lära ungarna om jag blir svenskalärare! "Men fy..." tänkte jag. Inte för att det är tråkigt att skriva referat och hålla på med sånna grejer, utan för att jag måste läsa igenom det som klasserna har skrivit! Jag ryste vid tanken, särskilt när klagandet över att de inte får skriva sina åsikter i ett referat  började. Och när "diskussionen" över att man inte kan tycka något om vissa saker höll jag på att avlida. Jag kom att tänka på att Sandra under sin praktik på högstadiet fick lära sig att eleverna "är dummare än vad du tror". Det måste nog gälla för gymnasiet också.
Som tur var insåg jag att jag har lika långt till att bli svenskalärare som historialärare, så för en stund kände jag mig lättad. Tills jag insåg att jag då måste läsa uppsatser, även om jag slipper ämnet "Hur svårt det är att vara ung just idag" som en gammal universitetslärare till mig berättat förekom varje år under tiden hon jobbade som svenskalärare.
Man kanske skulle doktorera i konstvetenskap ändå...

Men men. Valet om vad jag ska bli när jag blir stor får allt vänta ett tag. Tills dess fortsätter mitt inte allt för intressanta liv - om jag inte börjar jobba såklart.

Igår kväll träffade jag Elin på stan för att fika och prata en massa. Mycket trevligt var det och första gången på länge som jag drack varm choklad.

Efter några timmar blev det dags att fara hem. Jag hade tagit tillbaka cykeln av mamma för att ta mig till stan snabbare och för att jag ska fara och träna idag (fick en tidig alla hjärtans dagpresent från mamma - två veckor gratis träning!)
När jag cyklat i kanske fem minuter smällde det till i kedjan. Det var inget ovanligt, så jag cyklade bara på. Efter någon meter till dog batteriet i mp3-spelaren och jag märkte även att det kändes väldigt konstigt när jag cyklade. Bakhjulet svajade till ibland, ungefär som att cykla i spårig snö.
Jag stannade och försökte först byta batteri till mp3:n, men hade inget laddat batteri (typiskt) och vad som var fel med däcket hittade jag inte heller. Eftersom jag ändå var nära svingen (en lång bro -> uppförsbacke i Umeå) så bestämde jag mig för att gå. Upp skulle jag aldrig orka cykla när det var så kallt. Och upp gick jag. När jag kom till där det var relativt plant igen började jag trampa igen, och det gick rätt bra. Tills jag kom till nedförsbacken. Tänk er igen att cykla genom spårig snö/slask, sådär så det känns som att man kan vara på väg att ramla med cykeln men att ni åker snabbt. Ja, jag kan säga att jag gick större delen av vägen hem till mamma.
Mamma kollade cykeln och till slut hittade vi felet. Fem-sex vajrar på bakdäcket hade lossnat! Men frågan är om det verkligen bara är det som är problemet ändå. Lite typiskt att det händer när jag ska börja träna lite mer aktivt och vill använda cykeln.

Så dagen idag blir nog lite smått hektisk. Jag ska till en reperatör för att fråga vad det kan kosta att laga däcket, till Telia för att byta till dem från Comviq, eventuellt till banken (men det ids jag nog inte) samt fara och träna. Det är nog bäst att jag sätter igång snart...

Det ska bli intressant att se hur allt går! Och om två veckor kanske jag sitter här igen - supertränad och många kilo lättare! Men det tror jag inte. Så mycket händer det nog inte på två veckor.

Det finns många saker som man kan vara besviken på. En vän som inte ställer upp, att man inte får jobbet man sökt, betyget på provet som man pluggat hårt inför är lägre än man hoppats eller att någon man tycker om gör någonting dumt.

Idag är jag besviken.

Bokreakatalogerna skickas inte ut förrän nästa torsdag!

Inget träningskort blev det idag. Jag bestämde mig för att spara ihop lite extra pengar först och börja i slutet av mars istället. Särskilt nu, medan det snöar och blåser, vet jag att jag inte kommer ta mig iväg särskilt ofta. Kylan stannar nog i Umeå ett tag till, och därför får min lägenhet se mer av mig.

Ja jag tar i lite väl mycket i min rubrik, men jag är sällan bra på att välja saker när jag väl har börjat vela.

Ska jag eller ska jag inte skaffa ett träningskort?

På plussidan finns att jag går ner i vikt, får bättre hälsa, har lite mer att göra om dagarna och ja.. andra gör-jag-det-så-blir-jag-hälsosam typ.

På minussidan är det dock att jag kan börja vara ute och gå och sedan när snön är borta kan jag börja springa. Dessutom är jag student och borde spara pengar där jag kan och lägga en del på att fara till Stockholm (vilket jag behöver). Dessutom räknade jag ut att pengarna jag under de följande tre månaderna lägger ut på gymkortet är ungefär hälften av vad det kostar att gå på metaltown i Göteborg i sommar, mer om det i nästa stycke. Som kommer nu.

Metaltown alltså. Jag visste att Dir en grey (ett av mina favoritband från Japan som jag såg förra sommaren) skulle komma dit. Men vad händer? Jo, Sandra (som ska dit) berättade ikväll att både MUCC (ännu ett av mina favoritband från Japan) OCH Girugamesh (jäkligt bra band som är på god väg att tillhöra favoriterna, såklart från Japan de med) också ska dit!!! En del av mig dog när jag kände att jag egentligen inte har råd att åka dit. Eller har jag? Jag har ju ett konto med sparade pengar, och jag borde unna mig saker. Jag vill, jag vill, jag vill, jag vill!! Då är bara frågan om jag antingen får med mig Andreas dit eller kan haka på Sandra och hennes kompis. AAHH!!! Ångest! Och I-landsproblem...

Tanken på att åka på Metaltown har upptagit mina tankar större delen av kvällen. Jag insåg efter ett tag att jag kommer åka till skolan ca tre veckor innan dess och därmed spendera pengar då också. Jag börjar känna att jag definitivt behöver en bra inkomst, men hur, när och var?

Men saker borde ju ordna sig... på något sätt.
Dock är det jäkligt surt att två av mina favoritband + ett till jag gillar otroligt mycket ska vara på samma festival... i Göteborg... långt ifrån Umeå.

Ibland tycker jag inte om att bo i Norrland och vara student.

Imorgon ska dock beslutet om gymkortet fattas, så jag får meddela vad jag valde efter det.

Så har större delen av den här dagen förflutit igen och igen har en stor del av tiden spenderats framför datorn.

Under morgonen blev det lite prat med Therese, men hon försvann rätt snabbt iväg för att göra annat och lämnade mig ensam. "Dumdidum.. och nu då?" tänkte jag. Ja.. Efter några varv runt lägenheten, lite flippande mellan kanalerna på TVn bestämde jag mig för att spela. Skriva kunde jag ju ändå inte göra (det är nog faktiskt omöjligt för mig att skriva tidigt på dagen). Och där satt jag i nästan två timmar innan Andreas smsade och ville prata på MSN. Dagen var räddad! Eller lite kanske. Han städade och fixade och var därför inte särskilt kontaktbar de första 2-3 timmarna.

Dagen förflöt och kvar var jag vid datorn. Till sist öppnade jag åtmistone word-dokumentet och bläddrade ner till sista sidan för att sedan stirra på den. "Här var det ju något särskilt jag hade tänkt skriva, men vad?" Jag gav upp och gick för att byta om och hämta mer te.

Nu ska folk inte tro att jag inte gjorde någonting när  jag satt parkerad framför datorn! Jodå! Jag lyckades hämta samvete från Andreas till att skaffa ett träningskort. Jag behöver ofta hitta lite extra samvete någonstans när det kommer till vissa utgifter. Dessutom har jag... okej, vi glömmer det och går vidare...

Jag tror jag drabbats av något konstigt när det gäller skrivandet. Under dagarna har jag ingen större motivation till att skriva och får inte heller ur mig någonting direkt. Efter elva på kvällen går det desto bättre, även om det de senaste dagarna varit rätt trögt där. Men helt plötsligt händer det något! Jag avslutar ett stycke och när jag påbörjar ett nytt flyger fingrarna över tangenterna, och strax efter har jag en hel ny sida! Kvällen efter, med en annan text, börjar jag ändra de sista raderna som står skrivna och hoppsan! Där kom det en till sida utan problem. Nu har jag dock fastnat igen, mest för att jag inte minns hur och varför någon skulle säga någonting. Typiskt...

Jag har förresten haft en tanke angående titlar på böcker. I somras fick jag en bok av Cissi som heter Kärlekens dårar och den har jag börjat läsa nu. Ja, vad tänker ni när ni hör titeln? Någonting som Harlequin givit ut kanske? Än så länge är det definitivt inte det. Inget vackert hår som flyger i vinden, spelande lårmuskler eller en vältränad, hårig bringa i sikte. Och mycket av det verkar det inte bli heller, tack och lov! Titeln kan luras ganska ordentligt, och det är inte alltid på ett bra sätt. Om det inte var för att Cissi sagt att "den är inte som den låter" så hade jag inte ens tagit fram boken och läst på baksidan. Ganska illa, för det verkar vara en riktigt bra bok.

Nåja, men nu kör vi några dagens, trots att det varit en händelsefattig dag.

Dagens bok: Kärlekens dårar av Joanne Harris.
Dagens låt: Det blir japanskt igen, men nu är jag helt såld på en låt (igen). Denna gång är det Girugamesh - Moujya no Koushin.
Dagens händelse: Ehm... Jag insåg att jag har trettiofem olika sorters te (och då är inte alla jag har kvar i Stockholm inräknade) och jag vet vad alla innehåller (till viss del iaf)
Dagens roliga: Att spela och sedan prata med Andreas... efter att han slutat städa...
Dagens tråkiga: Rastlösheten!
Dagens problem: Skrivkramp vs. skräp i ögat >.< (Jag har ju sådana stora problem!)

Det får räcka tills vidare. Det är ju inte här jag ska spendera mitt skrivande ikväll! Eller?

Nu har det hänt. För första gången i mitt (än!) 23 åriga liv har jag varit på ett gym! Okej, jag har tänkt att börja träna någon gång, även om jag inte vet när jag kan ta mig samvetet till det. Min plånbok stirrar så surt på mig ibland redan att jag egentligen inte vill dra på mig en till utgift.

Det hela började egentligen med att jag fick stå utanför simhallen och vänta på mamma. Det är där hon brukar träna, och eftersom gymmet i sig, maskinerna och människorna egentligen skrämmer mig så ville jag ha sällskap. Jag väntade... och väntade... och väntade. Efter femtielva samtal, samtliga gånger var det upptaget, ett sms och ett telefonsamtal till pappa för att be han ringa och se om han fick tag på mamma (det fick han inte), så fick jag, efter tjugofem minuters väntande ett sms där mamma skrev "kommer strax". Fem minuter till stod jag ute och då kom äntligen mamma cyklande. Det hade visst varit lite strul med några papper och ett telefonsamtal med en kvinna som inte slutade prata. Ändå ville jag skälla och vara ordentligt sur på mamma ett tag. Lite lustigt, ibland vet jag inte vem som är mamman av oss två. :)

Efter ett snabbt ombyte gick vi in till gymmet. Mamma skulle värma upp på en av träningscyklarna och jag tog plats vid en crosstrainer. Det var läskigt. Maskinen bad mig välja vad för program jag ville köra, hur länge jag ville hålla på, min ålder och vikt. Efter lite letandehittade jag det perfekta valet - fettförbränning. Åldern kunde jag, men vikten var det lite svårare med eftersom jag inte vägt mig på mycket länge. Jag tog en siffra som var relativt nära den som jag såg senast på vågen, men vilken det är säger jag inte. Sedan var det bara att köra igång (även om jag redan trampat medan jag höll på). När jag hade hållit på i tre minuter gjorde det ont i benen, men det försvann konstigt nog någon minut senare - trots att jag fortsatte träna. Till sist hade det gått tio minuter och nöjt kunde jag konstatera att jag bränt 115 kalorier. VICTORY \o/ tänkte jag! Dock hade mina ben börjat förvandlas till gummi medan jag tränade och det var nära att jag ramlade när jag skulle försöka gå.

Uppvärmningen tyckte jag ändå gick rätt bra. Sedan visade mamma mig några maskiner, vilka man skulle ha för att träna magmusklerna osv. En maskin hade mamma aldrig testat, men jag var ändå snart uppe på den. Jag fick sitta på en stol med en dyna (eller vad det nu kan kallas) strax ovanför bröstet. Den bar på X antal vikter som man ställde in. Man skulle  pressa sig fram så att man böjde på överkroppen. Med ett "Gnn!" pressade jag mig fram, men ingenting rörde på sig, utan jag satt som innan. Som tur var så var det bara några få inne i rummet, så ingen utom jag och mamma märkte vad som hände. Vi hade i alla fall väldigt kul åt det. Det gick bättre när jag tog några kilon mindre på maskinen!

Efter några till övningar smet jag iväg till bassängen och simmade tio längder. Det var efterlängtat! Och jag märkte att jag verkligen behöver träna upp mig. Skönt var det i vilket fall.

Till slut blev det bastande och en lång promenad hem. Fortfarande känner jag mig otroligt duktig, men de där 115 kalorierna tror jag att jag har lagt på mig igen.

I flera dagar har det varit relativt varmt här uppe - närmare nollstrecket faktiskt! Det har varit ganska skönt, utom att det hela tiden varit molnigt. Molnigt, molnigt, molnigt. Så pass att jag lyckats glömma bort hur det är när solen skiner ute.

Men igår kom den tillbaka! Solen! Hurra, hurra, hurra! Men så tittade jag på termometern. Minus tio grader. Inte förödande kallt, men en mycket längre bit ifrån värmen än vad det var dagen innan. Suck... Varför kan man inte få både värme och sol?? Men nej, så kan det ju såklart inte vara.

Man kanske får tänka om lite också. När det var varmt och molnigt så blåste det även lite, men nu när det är sol är det så gott som vindstilla. Allt kanske går på ett ut, men det vore trevligt med några (helst åtminstone tio) plusgrader och solsken.

Snart är i varje fall våren här (hoppas jag), och efter det sommaren med dagar då man önskar att det kanske kunde vara molnigt någon gång och blåsa lite mer för att det är så himla varmt! Det är om ett halvår...

Och det var bitterkattens ord om vädret.

Jag har hållit på att redigera i min blogg lite. Jag är inte klar än, så håll till godo tills vidare. snart kanske den är fin.