En Katts Dagbok

Efter ett halvår i Uppsala tycker jag att jag lärt känna staden ganska väl, men fortfarande dyker en och en annan överraskning upp.

På första advent var jag med om den första Uppsalatraditionen. Joakim hade sedan ett tag berättat att man då brukade gå till slottet för att se fyrverkerierna. Jag tyckte såklart att det lät jätteroligt och vi bestämde att även vi skulle dit och se det. I Umeå, eller någon annanstans som jag känner till, firas första advent mer än att första ljuset på adventsljusstaken tänds. En helt lugn kväll var det inte eftersom majoriteten av Uppsala kommuns (ja, kommun - inte stads) invånare tog sig till slottet. I vilket fall var det roligt att se, men det var mycket folk.

Igår var jag med om tradition nr 2.

För omkring en månad sedan nämnde Joakim för mig att varje år hålls bandyfinalen i Uppsala och att han och hans mamma då brukade titta på det - delvis eftersom hans morfar förr spelade. Jag gav mig in i detta troende att det främst var en familjetradition. Ack så fel jag hade. Redan under den korta svängen på stan gav mig en stark ledtråd att det inte bara var vi som firade. Nej. Skrålande ekar från en tvärgata, och när jag tittar dit ser jag ett hundratal Bollnässupportrar mer eller mindre alkoholpåverkade precis innan de ska börja tåga genom Kungsgatan. På Stora torget var det inte mycket bättre. Där var det, istället för Bollnässupportrar, fullt med Hammarbyfans. Det var inte bara en familjegren alltså.
Sedan, i början av matchen, skulle vi äta något som kallades för Bandyfrukost - en måltid som bestod av pytt i panna med stekt ägg samt öl (jag som inte tycker om något av det åt istället en kesobaugett och drack cider). Till en början trodde jag detta var en familjetradition men jag fick höra att man i hela staden skulle sitta och äta just pytt i panna. Och efter det blev det lite lugnare. Till viss del. Matchen hölls igång, Hammarby vann till Joakims stora glädje och allt blev frid och fröjd. Jag kunde ägna lite tid åt datorn och tog det lugnt medan Joakim skrek och hejade och hans mamma satt bredvid, något lugnare.

Det var alltså tradition nr 2. Med spänning inväntar jag tradition nr 3. Valborg.

Nu är jag glad! Jag slipper registrera namn i databasen och mäta gravyrer, det arbete jag gjort hela veckan. Istället ska jag nu göra en grov översikt över Björnström-Ottelinarkivet. Mitt examensarbete börjar.... nu!

Våren har anlänt!

Åtminstone har den det i mina ögon. Det börjar bli riktigt varmt, snön smälter och ja.. det är vår!! I den här årstiden blir jag alltid sugen på att förnya mig på något sätt. Jag vill köpa nytt smink, nya kläder och sitta på min balkong och dricka te eller varför inte rosévin samtidigt som jag äter kladdkaka med hallon och grädde.
Lite nya kläder är på väg från Cellbes. Två svarta kjolar, den ena med lite broderi på nederkanten, men jag har blivit otroligt sugen på att köpa en rutig kjol. Jag har sett en på en webhandel men den fanns inte i rätt storlek. Typiskt. Jag får köpa annat istället.
Smink måste jag nog köpa snart eftersom min foundation är nästan helt slut. Det kanske blir något att tänka på denna månad.
Balkongen är dessvärre långt borta. Ett tag i sommar kommer jag ha tillgång till min gamla "uteplats" i Umeå, men efter det blir det tillbaka till en, visserligen jättefin lägenhet, på 18kvm. Utan balkong. Längtar ännu mer nu tills jag har fast jobb och kan övertala Joakim att flytta till något större.
Tills vidare stannar jag på praktiken och drömmer vidare. Någon gång ska jag nog få det jag vill ha.

Min fjärde praktikvecka har nu inletts. Mina "kollegor" har suttit på möte sedan jag kom hit så... dagen har börjat lugnt. Jag kan erkänna att, trots att jag arbetat lite, har just bara arbetat lite. Jag är trött, har mensvärk och börjar få en ganska irriterande förkylning vilket gör att jag inte orkar göra särskilt mycket. Men det gör inget. Jag har ju gjort lite.

Annars då?

Inte mycket händer i vanlig ordning. Efter praktiken orkar jag inte göra mycket fortfarande men jag försöker åtminstone återuppta läsningen. Det går sådär. Jag hade hoppats på att läsa ut "Hon älskade" redan i lördags, men jag har fortfarande ungefär tjugo sidor kvar. Vilken av böckerna jag köpt på rean (eller fått av pappa för den delen) jag ska börja med sen vet jag inte.
Skriva måste jag också börja med igen. Till och från blir jag riktigt frustrerad över att det kliar så mycket i fingrarna av skrivlust men utan att jag har tillräckligt med tid för att arbeta med det. Jag börjar starkt överväga på att läsa år två på skrivarlinjen i höst.

Förresten ska jag på bröllop i sommar! Linnea och Jimmy ska gifta sig, så ett stort grattis till dem! (Inte för att jag tror att de läser detta, men ändå.)

Nu ska jag gå och snyta mig igen innan jag ska mäta några fler gravyrer.

Jag är nu i slutet av vecka tre på praktiken. Bara två veckor kvar, och därefter ska jag börja arbeta med mitt examensarbete.

Efter lång tid är jag nu nästan helt klar med att ordna och förteckna arkivet jag nämnde i föregående inlägg. Det är skönt. Man ska inte hålla på för länge med samma sak, särskilt när de flesta trådar löst sig. Andra trådar börjar man bry sig allt mindre om.

I virrvarvet av arkivet hittade jag en roman (på bokrean alltså) som handlade om läkaren Henschens sonhustru. I min glädje över att få lite mer detaljerad information om familjen bestämde jag mig för att köpa den. Boken - Hon älskade av Helena Henschen - är rätt bra. För att vara en så pass biografisk roman går det inte att ha mycket dialoger och därför blir den ibland lite seg. Men jag gillar den. Det jag främst fastnat för är hur förhållandet mellan Signe, huvudpersonen och sonhustrun, och Folke, maken och sonen, var. Jag har tittat på ett stort antal fotografier på paret, alltid i sällskap av övriga familjemedlemmar och på flera ställen läst att äktenskapet bröts pga Folkes sympatier med Tyskland. Detta var 1933, tre år efter den senaste bilden med paret som finns i arkivet. I boken, däremot, ser man något helt annat. Signe blev förälskad i en annan man långt tidigare och var vid några tillfällen otrogen. När hon försöker stabilisera det allt sämre förhållandet till Folke får hon svar att även han varit otrogen och har som krav att kunna vara med andra kvinnor om äktenskapet ska hålla. Det gör det naturligtvis inte och Folke flyttar ut under andra halvan av 20-talet.
Så vad är det jag ser när jag tittar på bilderna? Ett älskande par? En familj som håller ihop mest bara för att? Eller ser jag bara en familj där få känslor visas, bara för stunden när fotografiet tas eller en konstant attityd? Jag vill se en kärleksfull familj men jag vet inte om den någonsin varit där. Det är synd.

Jag kan åtminstone säga att jag kommit fram till att en bild inte säger mer än tusen ord.

Jag tillbringar nu min tredje veckan på praktiken. Än så länge har majoriteten av tiden gått åt till att ordna- och förteckna ett bildarkiv med en väldigt stor hög fotografier som på något sätt har med en läkaren Salomon Henschen från Uppsala att göra. Det är många fotografier på honom, hans familj, vänner och kollegor, men även miljöbilder från olika platser samt patientfotografier. De sistnämnda tycker jag ibland känns lite obehagliga eftersom vissa patienter blir hårt fasthållna medan andra har mer eller mindre obehagliga fysiska problem. Men det är roligt att jobba med arkivet!

Problemen jag stött på än så länge ä, bortsett från att veta exakt i vilka kategorier jag ska sätta fotografierna, är att försöka lista ut exakt vilka de är. Ibland har jag namn, men är osäker på vem som heter vad eller vilket förhållande de har till Salomon. En dag jublade jag av glädje när jag insåg att kvinnan Astri var samma som flickan Astri och dotter till Salomon, och att jag samtidigt listade ut vad hennes make hette och såg ut. Jag vet inte hur mycket jag läst och exakt hur mycket jag pusslat för att reda ut alla frågetecken men varje dag kommer jag hem matt och somnar tidigt utan att ha orkat göra mycket mer än att laga mat.

För tillfället får detta räcka. Jag sitter fortfarande på praktiken och måste arbeta.