En Katts Dagbok

I en veckas tid har jag varit arkivarie - på riktigt. Jag får betalt för det! Underbart och lite hurra och hurra över det hela.

Jag kommer nu vara ännu mer inaktiv med bloggandet, som om det inte var illa nog, eller hur? Tiden vid datorn har skurits ner och är nu sammanlagt (max) 30 minuter/arbetsdag istället för 6-7 timmar/arbetsdag. Dock ska jag ha så kallad kontorstid ägnat åt mitt skrivande varje kväll. Jag meddelar hur det går i nästa inlägg.

Jag har förresten nu läst ut En liten smula underbar av Dawn French och ger den betyget tre katter av fem. Den är helt okej, ganska rolig men hade behövt ett rikare händelseförlopp.

Läsandet har gått vidare till The other queen av Phillippa Gregory. Den handlar om Maria Stuart under den tid hon sitter fångad i England fram till hon blir avrättad. Maria Stuart är bara en av berättarna, parallellt med George Talbot och dennes fru Bess - Maria Stuarts "fångvakter". Än så länge är den bra - har läst strax under hundra sidor bara - och det är intressant att läsa en av hennes romaner på engelska. Språket är väldigt personligt. Främst när det gäller kvinnorna är det mycket, eller nästan bara, deras tankar man läser istället för dialog. Men det är hur det ser ut än så länge.

Ytterliggare en Morden i Midsomerbok är utläst och jag kan återigen säga att det är böcker jag rekommenderar. Lättlästa, roliga och spännande, trots att man kan ha en aning om hur det kan gå. Caroline Graham har definitivt givit mysdeckaren ett ansikte.

En ny bok har blivit påbörjad. Dawn French (känd från bl.a. French and Saunders och Ett herrans liv) kom nyligen ut med sin debutroman, En liten smula underbar. Den handlar om familjen Battle, berättad ur mamma Mos, dottern Doras (17 år) och sonen Peters (eller Oscar, eftersom han ser sig vara Oscar Wildes reinkarnation) (16 år) perspektiv. Pappa Battle är mest bara pappa.

Mamma Mo är barnpsykolog, en lyckad sådan, men tycks ändå inte klara av de egna tonåringarna - särskilt Dora som tycker att Mo är en dålig mamma och gör fel i allt. Dora och Oscar är varandras motsatser. Dora är urbilden för den besvärliga tonårstjejen med dåligt självförtroende som mest av allt vill vara populär och låtsas inte bry sig om hur dåligt det går i skolan. Oscar är smart, lite av en outsider och vars enda problem i skolan är att han ofta vill ändra sin skoluniform.

Romanen är skriven i jag-form och påminner om dagböcker. Än så länge har jag bara kommit en dryg tredjedel in i boken och det jag läst än så länge gillar jag. Språket är väldigt pratigt, mycket vardagsspråk, vilket jag tycker fungerar bra. Tyvärr gör det att jag inte orkar läsa den allt för länge, men jag tappar ändå inte intresse för vad som kommer att hända. Det är roligt att läsa En liten smula underbar och det är en roman jag rekommenderar om man vill ha något lätt och få skratta när man läser.

Betyg? Än så länge får den 3 av 5 poäng.

Jag har (nästan) alltid varit intresserad av historia. Så är det bara och det bara blev så. Men ibland är det intressant att se på samtiden ur ett historiskt perspektiv.

Igår lyssnade jag på ett avsnitt ur radioprogrammet Tendens med temat mat och identitet, där skådespelerskan Lotti Törnros blev intervjuad. Lotti är tjock, liksom jag själv, och hon skäms inte över det. Hon vill inte heller bli kallad mullig, lite rund eller något annat mindre negativt ord. Det blev ett långt samtal av, vad Lotti kallar, det ätstörda samhället.

Senare på kvällen såg jag det sista avsnittet av Sveriges historia. Det slog mig att samhället, som hela tiden är i utveckling, ändå alltid på något sätt förblir detsamma. Många barn nu för tiden känner inte till Estoniakatastrofen, men av någon anledning är Titanic allmänt känd, att Olof Palme blev skjuten var banbrytande, något liknande hade aldrig hänt i vårt land - men då glömmer man mordet på Gustav III.

Så hur kommer man om hundra år se på denna tid? Kommer man att lägga märke till vilken hysteri det faktiskt är med hur man ser ut, vad man äter och hur personers allmänna livsstil är? Människan har många krav och mycket att hinna, något som de ställer på sig själva och som övriga samhället ställer på dem. Och detta tillsammans med det globala perspektivet med terrorhot, flykting-/invandrarinströmningen och rasisträdslan som kommit med det. Jag har länge haft en bild av att folk nu för tiden anser att folk förr i tiden var okunniga och hade ett lustigt förhållningssätt till vad som, bland annat, vad tabubelagt. Vad hade de för oskrivna regler och vilka har vi nu?

Om du någon gång sitter på lunch- eller fikarast tillsammans med vänner, kollegor, klasskompisar eller liknande - lyssna på vad som sägs och försök att vara neutral. Här är några utvalda meningar på vad folk faktiskt har hört.

"Jättegod tårta! Men nu får man ju strunta i att äta den där bullen på torsdag."
"Ja, han var invandrare. Eller förlåt, får man säga så?"
"Ska du verkligen äta det där?"
"Jag tänkte jobba in lunchen så att jag hinner till mitt träningspass efter jobbet."
"Det måste ha varit lågutbildade, arbetslösa och pensionärer som röstade på Sverigedemokraterna."

För mig är det alltså matvanor och träning samt synen på invandring och invandringspolitik som är två av de mest känsliga ämnena idag. Man må tycka vad man vill om vad som sägs, hur man själv lever, men ibland kan man undra om det inte tar sig lite för absurda uttryck ibland.