En Katts Dagbok

Nu har jag gjort det. Jag har sett Gackt live! Ungefär fem meter ifrån honom var jag och det känns, och kändes under spelningen, väldigt overkligt. Men jag har sett honom!

Jag har skaffat mig en vana för att se till att jag läser och skriver så mycket som möjligt. Varje morgon på tåget till jobbet läser jag, och det gör jag i regel lite över 30 minuter (man väntar ju på perrongen också), och på eftermiddagen när jag ska hem ägnar jag tågresan åt att skriva. Ibland kommer man långt, ibland händer ingenting, men man ägnar det tid åtminstone.

För några månader sedan lärde jag känna en tjej på ett annat kontor som åker samma tåg som mig, ibland bara en av vägarna, ibland båda. Det är trevligt. Nackdelen är såklart att jag läser och skriver mindre och i perioder av aktivt sällskap varken läser eller skriver jag mycket. Det är synd att detta, mina absolut största favoritsysslor, kräver ensamhet eller åtminstone tystnad och lugn och ro. Med en pratkvarn hemma brukar tågresor på egen hand vara utmärkta för att ägna sig åt detta. Typiskt. Jag måste hitta fler bra tillfällen till att läsa och skriva alltså.

Jag vet, jag vet. Bloggen har än en gång lämnats åt sitt öde under en lång tid och flugit vind för våg. Det är tur att den inte kan skriva egna inlägg, för då skulle det vara oändliga klagosånger om ensamhet.

Men det struntar jag i just nu.

Semestern är sedan strax över en vecka över och saker börjar bli som vanligt igen. Dock har jag börjat räkna ner tills jag slutar på det här jobbet (bara 6 veckor kvar), vilket jag har blandade känslor för.

Läsandet och skrivandet har även de återgått till de vanliga rutinerna. För tillfället läser jag ytterliggare en bok av Christi Phillips som heter The Rossetti letter. Den känns väldigt typiskt amerikansk på något sätt - lite för mycket klichéer bland annat (som att den enda tonåringen såklart är lite tonårsproblematisk, extrem och jobbig på samma gång, och att det är lite för mycket "pinsamheter" för huvudpersonen). Efter ungefär halva boken vet jag fortfarande inte om jag kan rekommendera den eller ej.

Nystarten på berättelsen om Marianne har kommit igång även om det varit vissa bekymmer. Jag insåg problemet med att rida över en bro när man inte vet hur lång bron är.
I den gamla versionen av berättelsen flöt en å, några meter bred, genom staden och där satt det om morgonkvisten några som fiskade. När jag nu skulle skriva den delen igen upptäckte jag ett problem. Jag har hela tiden vetat att en å/flod/älv flutit genom staden, som det för mig ska vara i en handelsstad. Problem: fartyg kommer inte särskilt långt på en å.
Så började ritandet. Först kom idén om att själva hamnen låg mycket närmare kusten, men där var problemet att det var för långt ifrån staden. Dum idé.
Idé 2: Muren (ja, jag har även en mur) är bara halvcirkelformad och det är en bred flod som skär av vid den södra sidan. Båtar kan alltså ta sig upp. Halvbra idé. Jag vet inte hur folk tänkte förr, men varför ha en mur om den inte täcker hela staden.
Idé 3: Muren är hel (inte motsats till trasig) och hamnen ligger utanför muren. Bred flod, många båtar osv. Fiskare finns säkert också. Idé 3 känns bäst än så länge, men jag har inte bestämt mig.

Marianne och hennes följeslagare har för övrigt korsat bron, men vägen över är ännu höljd i dimmor. Den beskrivningen får jag ta senare.

Spännande, eller hur?