Pappas kokkaffe
Jag är tillbaka i Umeå. Det är bara en minusgrad ute men det snöar för fullt. Det har det gjort nästan hela dagen. För tillfället är jag ledig, utan betalning och till för bara en halvtimma sedan osäkert när jag ska jobba igen. Jag är alltså arbetslös.
Nyheten som jag nämnde är att min gamla chef ringde och erbjöd mig ett nytt vikariat, för samma arbete jag hade när jag först började för snart två år sedan med start om två veckor. Jag tackade såklart ja. Ännu har jag inte hunnit smälta det, egentligen lika lite som jag verkligen smält att jag faktiskt slutat jobba där.
Men nu befinner jag mig som sagt i Umeå. Snön yrar utanför fönstret, jag fryser lite men njuter av att ha katterna som stryker mig runt benen. Bredvid mig står en kopp kaffe, kokat som alltid hemma hos pappa. Behagligt nog utan sump kvar i botten. Det ligger någonting mysigt i känsla att sitta i hans kök, vintern (inte norrländskall dock) utanför och värmen inomhus. Jag blir behagligt avslappnad. Det är skönt att vara hemma, om så bara för ett litet tag. Jag undrar ibland om jag ska flytta hit igen, väger för- mot nackdelarna. Ibland väger det förvånansvärt jämnt men Joakim och Uppsala vinner alltid. Men ibland är det knappt. En dag kanske Joakim är den som får väga och fundera på att flytta norrut, kanske inte till Umeå men kanske till Sundsvall. Vi får se helt enkelt. Just nu vill jag mest njuta av att vara här, dricka ett par koppar kokkaffe till och se ut på den meterdjupa snön och bara vara.